Vad tycker du om vandringspriser?
I år har vi verkligen varit lyckosamma och vunnit inteckningar i flera vandringspriser. Det började tidigt i våras, då Muska fick Matildas vandringspris till bästa avelssto i Östergötland inom Östergötlands fjordhästförening.
Sedan vann jag DM i bruksridning och fick en andra inteckning i det stora vandringspriset. Mitt i sommaren fick jag första inteckningen i det nya vandringspriset för Åsens cup i bruksridning. Och på riksutställningen van Aska vandringspriset till bästa treårssto (riksetta).
Nästan alla ska graveras med namn, och det känns ju fint att läsa listan sedan. Ibland betalas detta av den som skänkt priset, ibland får vi stå för det själva. Bruksridningspriserna kostade mer än 600 kr sammanlagt att gravera, men där slipper vi betala själv, om jag bara lämnar in kvittona.
En del av de priser vi vunnit är evigt vandrande, och en del kan man ta hem efter tre inteckningar. I vissa fall är det ju helt omöjligt - man kan knappast bli bästa treåring mer än ett år... I några fall fick vi en massa andra priser också (som till riskettan), i andra fall inget alls mer än vandringspriset, som ska lämnas åter efter ett år.
Ibland kan det förstås vara skönt att slippa lagra priser i evighet. Det kan ju bli tillräckligt efter ett tag. Samtidigt är det ju så att vandringspriser hänger ofta ihop med de största framgångarna, och då kan det vara lite snopet att lämna tillbaka dem om man inte hade något alls kvar.
Om man då dessutom har betalt en gravering på flera hundra så blir det ännu konstigare. Ofta tror jag att kostnaderna för gravyr snabbt överstiger prisets inköpsvärde. Det finns förstås ett värde i att se de tidigare vinnarna, speciellt är det ju roligt för den som får behålla priset. Men jag funderar ändå på om det kanske ibland finns bättre idéer än vandringspriser. Vad tycker du?
