"Det går nog inte..."

"Nej, det går nog inte ändå... jag tror inte det. Det är hårt, vet du, och han Graaf är sträng". Den ena självutnämnda experten och gamla hästkarlen efter den andra kom fram och kikade med rynkad panna. En och annan önskade lycka till, men de flesta förklarade varför man inte skulle tro att det var så enkelt som att komma dit och få sin hingst godkänd.
 
Jag var på hingstpremieringen i Helsingborg vårvintern 1984. Med oss hade vi vår allra första uppfödning, treåriga fjordhingsten Musse Pigg. Han var uppspelt och dansade ibland på bakbenen, men för det mesta skötte han sig bra. Han var min bästa vän. Jag hade följt honom sedan hans allra första dag, och jag hade kört in honom. Jag var stolt och glad att få visa honom på hingstpremieringen, och hade sommaren innan passerat den avgörande 16-årsgränsen, så att jag fick visa hingst.
 
Så klart hade de gamla hästgubbarna rätt i sin tveksamhet. Nybörjare med sin första hingst, som hade en mamma som fått 34 poäng som treåring (visserligen i en tid då skalan användes tuffare och det var få förunnat att nå till 40 poäng, men ändå) och med en far som inte heller tillhörde de populäraste hingstarna.
 
Och vi hade väl inte från början planerat att visa hingst. Men vårt första föl blev ett hingstföl, han såg bra ut och rörde sig bra, och han var en trevlig körhäst redan som treåring. Veterinären sköt och sköt på kastreringen och tyckte vi skulle visa den fina hingsten (kanske för att slippa kastrera?), och så bestämde vi oss för att prova.
 
Det var ett äventyr att resa dit med lånad transport, och förstås ännu mer att gå med sin hingst bland alla de andra. Stora, maffiga ardennerhingstar, nordsvenskar och en stor ring fjordhingstar. Den största ardennern fick min lilla hingst att landa lite och han verkade lite tagen av insikten i att det finns så stora hästar. Och vi hade väl inte trott något alls, men ville prova. Vi såg det som en erfarenhet och en möjlighet. De flesta fjordhingstarna i ringen ägdes och visades av Ingvar Johansson, en legend redan då, duktig på att ta fram nya hingstar och skicklig i att visa dem.
 
Så när en funktionär vinkade in mig i en sidodörr när vi gick på ring efter bedömningen, tänkte jag att "var det så illa - att vi måste smita ut genom bakdörren?". Men det sa jag inte, och det var ju tur det. Det var i stället så att han skulle mätas och så skulle de ta blodprov för DNA. Han var alltså godkänd för avel! Vilken oerhörd känsla!
 
En del av skeptikerna från förut kom fram och gratulerade, och någon sa till och med "det var väl det jag sa!". Nja, jag kanske hörde dåligt förut, men det spelade ju ingen roll. Det var en stor dag i alla fall. Och nästa år, när vi kom tillbaka och jag som 17-åring körde min hingst i bruksprovet, så var de faktiskt positiva redan från början (även om någon kanske undrade om den där tjejen skulle kunna köra hingst i draglagsprov med kälke, men det sa de inte så jag hörde det).
0 kommentarer

Är du fortfarande ute o rider

I lördags förmiddag skulle både Unni och jag rida ut. Men hon ville ha fart, och jag ville mest skritta och njuta av det fina vårvädret, så vi bestämde oss för att rida var för sig, Jag kom iväg lite innan hon var klar att sadla, och berättade vart jag skulle rida.
 
Turen tog lite längre tid än vanligt, för jag hamnade mitt i en avverkning, så inget var sig riktigt likt. Men efter att ha suttit av och lett en bit så lyckades vi krångla oss vidare enligt planerade rutt.
 
När jag var nästan hemma fick jag ett sms. Det var från Unni: "Är du fortfarande ute o rider" stod det. Jag svarade "Japp" och sedan tog det bara ett par minuter till innan jag var hemma i stallet.
 
Nu var ju allt som det skulle, nästan. Men jag tänkte att det också var ett bra kvitto på värdet av vårt enkla system att meddela när vi ger oss av på uteritt och vart vi planerar rida. Just för att någon ska sakna oss om det dröjer för länge innan vi är tillbaka.
 
Unni är jätteduktig på det. Och hon skickar ett nytt sms till mig när hon är hemma. Om det dröjer oväntat länge kollar jag. Hon vet vad som gäller och gör samma sak tillbaka. Det känns bra. Bättre att någon frågar en gång för mycket - det gör ju inget alls.
 
 
0 kommentarer

Mer smitta fast vi vaccinerar?

 
 
Det skrivs och pratas mycket om smittor hos hästar just nu. Inte så konstigt med tanke på de utbrott som pågår. De flesta har säkert hört talas om de hästar som behövt avlivas på grund av den neuroligiska formen av virusabort (equint herpesvirus). I Europa härjar hästinfluensa i flera länder, och både här och där förekommer fall av kvarka.
 
Jag såg en kommentar i en tråd där någon dels ifrågasatte om det är mer hästsmittor nu, eller om vi bara får höra mer om dem, dels tyckte att det var märkligt med alla sjuka hästar med tanke på att vi vaccinerar så mycket. Jag kommenterade inte där, men tänker att frågan är värd att utveckla lite mer än i en tråd i sociala medier.
 
Det är nog ingen tvekan om att det är lättare att få veta vad som händer idag, i ett samhälle med internet och snabb kommunikation. Samtidigt tänker jag att det är konstigt att det ändå ska vara så svårt att sprida kunskap för att göra rätt saker, till exempel för att undvika smittspridning. Och att så många hoppar på fake news som att vaccination skulle vara orsaken till problem.
 
Först vill jag säga att vissa saker har blivit bättre. För en sjukdom som hästinfluensa finns statistik, för den är anmälningspliktig. Så där vet vi en hel del. Nu pågår ett stort utbrott i Europa, och vi får väl se hur länge vi klarar oss här. Men annars har vi de senaste åren inte haft ett enda influensafall och enstaka fall dessförrinnan var bara importade ovaccinerade hästar som insjuknade. Fram till 2008 hade vi däremot en hel del utbrott. Antalet avspeglar inte antalet sjuka hästar utan antal utbrott, dvs nya stal som drabbats, och diagrammet nedan talar sitt tydliga språk.De senaste tio åren har vi knappt haft hästinflunensa i Sverige.
 
Det som hände 2009 var att det blev obligatoriskt att ha travhästar vaccinerade om de skulle tävla, vilket det då redan varit länge för ridhästar. När tillräckligt stor andel av alla hästar är vaccinerade så förebyggs smittspridning effektivt. Det verkar som att vi kom över den kritiska gränsen då. Vi ligger mycket högre i andel influensavaccinerade hästar än många andra länder, och har också ett mycket bättre läge för influensa. I t.ex. Storbrittaninen har de haft en del stora utbrott, och de vaccinerar inte heller alls lika stor andel av populationen. Så vaccination är bra och det fungerar. Jämför man konsekvenserna av sjukdom med de få biverkningar som finns så är nyttan enorm.
Så ja, det hjälper att vaccinera. Men det hjälper förstås inte mot sjukdomar som vi inte har vaccin emot. Som kvarka. Det fanns vaccin en kort period, men inte längre. Här finns det ytterligare minst en viktig förklaring till att vi ser mycket mer kvarka än vad vi gjorde när jag blev veterinär. Då var sjukdomen nästan exotisk, och jag minns hur jag med stora ögon såg på ett par kvarkasmittade hästar i Danmark. Senare har jag sett alldeles för många i Sverige...
 
Då, i mitten av 1980-talet, var vi inte med i EU. Det var mycket krångligare att importera en häst. Det betydde att färre hästar passerade in till Sverige och de som kom var i genomsnitt mycket bättre hälsokontrollerade. Med för låg frekvens kontroller är det tyärr alldeles för många som kommer in utan de hälsointyg som krävs. Dessa hästar är en hälsorisk för alla oss andra.
 
Och den risken har också ökat, inte bara för att fler smittsamma hästar kommer in. En annan viktig faktor är att hästar reser mer och mer. Att snart alla har en egen transport är på sätt och vis bra för smittskyddet, för i lånade transporter finns en stor  smittrisk. Men att många hästar åker hit och dit på träning är en betydande smittrisk. Speciellt som för många har för dåliga rutiner och inte tänker på smittskyddet.
 
Många klappar hästar på tävling och träning. Alldeles för få byter kläder mellan besök i olika stallar. Och kanske allra värst; för många tar för lätt på den hästägarförsäkran som man skriver på vid anmälan till tävling. Att inte ha haft kontakt med hästar med symtom på smittsam sjukdom innebär att ingen i stallet ska ha varit snorig, haft feber eller dirarré och förstås inte heller ha kastat sitt föl, haft hudutslag som ringorm eller andra sjukdomssymtom, och det gäller under de senaste tre veckorna minst. Inga tävlingar eller träningar kan vara så viktiga att de är värda att riskera någon annans hälsa för.
 
 
2 kommentarer