"Det går nog inte..."

"Nej, det går nog inte ändå... jag tror inte det. Det är hårt, vet du, och han Graaf är sträng". Den ena självutnämnda experten och gamla hästkarlen efter den andra kom fram och kikade med rynkad panna. En och annan önskade lycka till, men de flesta förklarade varför man inte skulle tro att det var så enkelt som att komma dit och få sin hingst godkänd.
 
Jag var på hingstpremieringen i Helsingborg vårvintern 1984. Med oss hade vi vår allra första uppfödning, treåriga fjordhingsten Musse Pigg. Han var uppspelt och dansade ibland på bakbenen, men för det mesta skötte han sig bra. Han var min bästa vän. Jag hade följt honom sedan hans allra första dag, och jag hade kört in honom. Jag var stolt och glad att få visa honom på hingstpremieringen, och hade sommaren innan passerat den avgörande 16-årsgränsen, så att jag fick visa hingst.
 
Så klart hade de gamla hästgubbarna rätt i sin tveksamhet. Nybörjare med sin första hingst, som hade en mamma som fått 34 poäng som treåring (visserligen i en tid då skalan användes tuffare och det var få förunnat att nå till 40 poäng, men ändå) och med en far som inte heller tillhörde de populäraste hingstarna.
 
Och vi hade väl inte från början planerat att visa hingst. Men vårt första föl blev ett hingstföl, han såg bra ut och rörde sig bra, och han var en trevlig körhäst redan som treåring. Veterinären sköt och sköt på kastreringen och tyckte vi skulle visa den fina hingsten (kanske för att slippa kastrera?), och så bestämde vi oss för att prova.
 
Det var ett äventyr att resa dit med lånad transport, och förstås ännu mer att gå med sin hingst bland alla de andra. Stora, maffiga ardennerhingstar, nordsvenskar och en stor ring fjordhingstar. Den största ardennern fick min lilla hingst att landa lite och han verkade lite tagen av insikten i att det finns så stora hästar. Och vi hade väl inte trott något alls, men ville prova. Vi såg det som en erfarenhet och en möjlighet. De flesta fjordhingstarna i ringen ägdes och visades av Ingvar Johansson, en legend redan då, duktig på att ta fram nya hingstar och skicklig i att visa dem.
 
Så när en funktionär vinkade in mig i en sidodörr när vi gick på ring efter bedömningen, tänkte jag att "var det så illa - att vi måste smita ut genom bakdörren?". Men det sa jag inte, och det var ju tur det. Det var i stället så att han skulle mätas och så skulle de ta blodprov för DNA. Han var alltså godkänd för avel! Vilken oerhörd känsla!
 
En del av skeptikerna från förut kom fram och gratulerade, och någon sa till och med "det var väl det jag sa!". Nja, jag kanske hörde dåligt förut, men det spelade ju ingen roll. Det var en stor dag i alla fall. Och nästa år, när vi kom tillbaka och jag som 17-åring körde min hingst i bruksprovet, så var de faktiskt positiva redan från början (även om någon kanske undrade om den där tjejen skulle kunna köra hingst i draglagsprov med kälke, men det sa de inte så jag hörde det).
0 kommentarer