Kamouflagefärgad smygare
Jag har tänkt att fjordingarna har hästarnas viltfärg och att de smälter bra in i naturen. Dimmalimm är ju också black, musblack, och in en betydligt mörkare nyans är fjordhästarna. Mot de vårvintergrå stammarna och stenarna i hagen går det knappt upptäcka henne. Jag har tänkt mer än en gång att hon är försvunnen, till och med mitt på ljusan dag... Ser du henne på bilden ovan?
Och hon har åkt ut ur hagen två gånger. En gång första kvällen och sedan i förrgår. Då hade hon gått med hela flocken bara sedan eftermiddagen innan, och Unni hittade henne vid ensilagebalen på gårdsplanen med trasigt staket i hörnet mot stallet. Vi tror inte hon smet för maten, men snarare att hon blev trängd och råkade komma igenom.
Det är väldigt tydligt att hon jobbar på att bli en medlem av flocken. Viktigt för ett flockdjur, och det är ingen tvekan om att hon är medveten om det och verkligen vill det. Hon är försiktig och klok, går undan när någon hotar. Men det dröjer inte länge innan hon kommer smygande tillbaka. Försiktigt och sakta, med en hållning som visar att hon inte vill utmana eller hota, bara få vara med, bli en del av gänget. Kanske är det praktiskt att vara lite kamouflagefärgad då.
Jag kunde inte låta bli att skratta första morgonen när hon gick med hela flocken. Alla de andra rusade in i frukosthagen när jag öppnade. Dimmalimm kom smygande, och jag gav henne foder en liten bit utanför, så hon kunde äta i lugn och ro. Men hon smög närmare och ställde sig en bit från öppningen och kikade på Finja över staketet. Finja kom och lade öronen tillbaka, sträckte fram huvudet och såg inte så trevlig ut. Dimmalimm såg ut som att hon visste att det var ett staket mellan, så hon bara stod där. Finja gav upp och gick tillbaka till sitt foder.
På kvällen innan hade jag funderat lite på vad Ina menade. Alla hästarna stod i ligghallen utom Ina och Dimmalimm. Ina stod ungefär fem meter fråm Dimmalimm som var ännu en bit längre bort, och kanske 50 meter från alla andra. Ina tittade på henne med spetsade öron, men stod stilla, liksom Dimmalimm. När jag kom dit och ställde mig bredvid Dimmalimm kom Ina hela vägen fram. Och så bet hon till mot mig, bara ett hot, men jag blev lite snopen.
Jag undrade om Ina var vakt så att Dimmalimm inte skulle komma in till flocken, eller om hon sökte kontakt och ville lära känna nykomlingen. Det var ju lite blandat. Men nästa dag såg jag dem båda tillsammans igen, utforskande varandra. Nosade lite, hotade lite med ett bakben, nosade igen. Att det blev lite hot från båda håll berodde nog mest på osäkerhet. Säkrast hålla distansen och tryggheten, men också väldigt nyfikna och båda sugna på en ny kompis.
Ännu återstår lite av Dimmalimms resa mot att vara en del i flocken på riktigt. Men hon har tagit stora steg mot att bli accepterad, och jag tror hon har börjat ha riktiga vänner både bland två- och fyrbenta. Båda fjordettåringarna är mycket med henne, och hon får dela hög med Desolett. Peppe vill skona henne från de hårda tagen, men jag tror hon måste och vill få jobba vidare med det som är allra viktigast för henne just nu. Och hon gör det bra! På bilderna ses idag våra tre ettåringar. Det är Iska som är lite mörkare och utan mjölmule och Ina som är den ljusa.
