När kattugglan ropar
När jag hör kattugglans spöklika rop i mörkret - då vet jag att våren är på väg. Jag hör det speciella lätet både morgon och kväll, när jag fodrar hästarna eller är ute med Humle. Jag ser vädligt sällan kattugglan, men jag har hört dem varje vår i många år nu. Första gången blev jag nästan spökrädd. Men nu gillar jag det.
Då vet jag att våren kommer, även när det drar in ett tätt snöfall som gör marken vit och hästarna ser ut som ruggiga snögubbar.
Och det är väl så våren oftast är. Ljumma soliga dagar då allt smälter bort och marken blir så mjuk att hästskorna lämnar tydliga avtryck, varvas med isande vindar och snöfall.
Talgoxarna tjatar envist vidare på dagarna, och hästarna fäller mer och mer rikligt. Det kliar visst en del, så ibland kanske man ska vara glad för snö och frost. De där varma dagarna får man ta in en grusblack och borsta tills all den gråsvarta jorden har flytttats från hästen till mig....
Hästarna letar hoppfullt efter strån som kanske spirar snart. När de inte hittar något går de bort och gnager bark på asken som fallit. Och sedan ställer de sig för att sola vid ligghallen. Jag tror att de också ser fram emot våren ungefär lika mycket som jag gör när jag sladdar genom leran med en fullastad skottkärra.
