Hästminne
Jag körde in Desolett som unghäst. Hon var lika snäll och samarbetsvillig då som alltid annars. Så vi körde en del, mest enbet med kälke och rockard, men också lite par ihop med Ljosefin för släden (bilden nedan). Hon gjorde sitt bruksprov vid stamboksföringen i form av körprov,och gick stadigt och fint då med, och Haldol var med vid sidan.
Av olika skäl har det sedan knappt blivit något kört alls med henne sedan. Haldol trivdes bättre än hon med arbetet i skogen, då Desolett vill så mycket att hon kan bli bekymrad när det strular. Och det gör det ju allt som oftast när man drar ut stock. Hon strulade dock aldrig till det.
Det viktigaste skälet till att det blev så lite kört var nog att ridningen tog tiden. När det blev mer och mer träning och tävling i dressyr så blev det inte tid att fokusera på körning också. Annars är det ju ett jättebra komplement, ett bra sätt att stärka och variera.
Jag tror inte att någon av de som ägt henne de två perioder hon flyttat hemifrån har kört. Så det är nog rätt många år sedan hon kördes. Om man undantar enstaka tömkörningspass. Det senaste gjorde jag i förra veckan.
Kanske var det just det som inspirerade och påminde mig om hur kul det är med körning. För i söndags baxade vi ut kälken från höskullen och spände för. Desolett visade att det där med hästminne funkar. Hon klev in i skaklarna nästan som om det var bara några veckor sedan sist. Visste att här står man still och väntar, och stod så lydigt och fint.
Sedan var hon pigg. Med pigga steg travade hon runt på fältet med Unni och mig på kälken. Pigg och glad, men inte spänd och vild (som hon stundtals blir när man rider om hon är på det humöret). Lite för lite snö var det, så att köra på vägen var inte aktuellt. Men vi njöt tills fingrarna började stumna i kylan (det tar inte så lång tid när det blåser och snöar) och nöjde oss sedan för dagen. Det kändes som att all hade njutit lika mycket, trots ett ruskigt väder.
