Galopp!
Och hon är galopperad med ryttare förut. Ella passade på under jullovet, och det gick hur bra som helst, även om Aska tvekade lite om hon fick galoppera. Sedan har jag försökt, men dels har underlaget inte bjudit på de bästa förutsättningarna, då det varit is, hårt eller en massa vattenpölar. Dels har Aska inte riktigt förstått utan bara travat på i supersnabb trav.
Så då har jag tänkt att om jag jobbar på med att få allt annat på plats, så är det väl bara att galoppera sedan. Hon rids rätt sparsamt, eftersom hon vuxit en hel del på sistone. Men nu sitter styrningen fint, och gas och broms är hon oerhört lyhörd för. En försiktig kramning med vaden så travar hon fram med fin bjudning, och en liten upprätning så saktar hon av eller gör halt. Hon är en dröm av lyhördhet.
Det var nog när jag ännu en gång nöjt konstaterade att hon, liksom Muska, nästan går på tanken, som jag kom på att det nog är jag som krånglat till galoppfattningarna. Inte hon, utan jag. Jag har tänkt att hon inte förstår och har gjort alldeles för mycket. Inte suttit stilla, utan smackat och försökt hjälpa till.
Jag fattar ju att det är helt fel på en känslig häst. Eller ja, alltid förstås. Så jag bestämde mig för att rida bättre, och göra mindre. Jag travade inte alls så fort, för det är nog svårt att fatta galopp ur värsta traven. Och så satt jag still och gav mjuka galopphjälper och en liten smackning efter hörnet. Och visst; då blev det galopp. Rätt galopp en gång, fel galopp nästa. Men en fin galopp utan bus.
Sedan saktade vi av, lika enkelt som alltid. Aska sa att det var ju lätt. Och "att visst var jag duktig". Det är hon ju. Mycket duktigare än jag. Men åh, vad jag gillar henne!
