Vill inte mer...

Egentligen hade jag en bra tävlingsdag i söndags. Det var roligt redan från lördagen. Jag putsade och packade i lugn och ro. Kändes bra att passa på att smörja alla saker, göra fint. 
 
Vi åkte hemifrån vid sju. Ryktad och fin, och med en knopp i luggen. Jag i vita ridbyxorna och med håret uppsatt. Vädret var fantastiskt, och resan dit så vacker. Vi var först på plats, Desolett och jag. Inte första gången - vill ha tid att se mig om, kolla in var allt är och göra sig redo. 
 
Framridningen gick bra. Vi tog det lugnt och värmde upp efter min plan. Det var gott om plats att rida fram, och Desolett blev mjuk och fin. Vi fick för ovanlighetens skull sällskap av en annan fjordhäst. Och det var ingen tvekan om att hon tyckte att det var trevligt att se Frode. Roligt, tyckte jag med. Och jag fokuserade på oss och min ridning. De andra spelar ju ingen roll.
 
 
Tävlingen gick inomhus, och utan collectingring. Det var rätt mycket mörkare än ute i solen, men Desolett tog både detta och ensamheten bra. Vi red lätt C:2, och det gick inte fantastiskt, men känslan var mycket bättre än på de andra tävlingarna vi ridit i år. Hela programmet gick utan stora missar och på det hela taget mjuk och lydig häst. 
 
Eftersom jag i våras fick över 59 % två gånger (varav en lätt B), och nyligen över 64 % på WE dressyr, tänkte jag att nu ska vi kunna få lite över 60 %. Men nejdå, när resultatet plingade in i telefonen stod det 58 %. 
 
Jag blev besviken. Satte på mig leendet och gjorde klart. Gratulerade vänner till bra resultat. Det var helt ok, inte svårt. Men kände ändå mest för att sätta mig och deppa. Och aldrig mer tävla dressyr. Det finns ju annat man kan roa sig med liksom. Kanske kan dressyr i WE vara ok. Det är ändå rätt annorlunda som en del i helhet. 
 
Detta var nog årets sista tävling för Desolett och mig. Kanske den allra sista av alla. Vi får se. Det var helt OK att bli sist i klassen - det spelar ingen roll. Jag red mot mig själv. Hoppades på ett kvitto på att vi utvecklats under året, och att som bekräftelse krypa upp några tiondelar till minst 60 %. Men istället blev det en bottennotering. Jag tappade helt bort upplevelsen av en ritt där jag ändå kände att vi var i takt och fick det mesta att funka. Jag säger inte heller vad som är rätt och vad som är fel. Det var kanske för mycket förut. Men att få minst när det känns bäst.... Ja, jag är väl för mycket tävlingsmänniska för det....
 
När jag kom hem sa Unni att det är känslan som räknas. Klokt. Det är det som man ska ta med sig. Jag ska försöka minnas en häst som var mjuk och fin i sidorna och som tog sig genom alla hörn utan att skygga eller bli felställd. Men det går ju njuta av även utanför tävlingsbanan. Jag får fundera på resten. Om jag vill prova igen eller inte. Säsongen är ju typ slut, så jag har tid att tänka. Men inspirationen för att kämpa på mot nya mål innanför vita staket rann bort just där, strax utanför dem.
4 kommentarer

Vad kul det var!

"Vad kul det var!" - utropade jag när jag gått i mål på WE-speeden igår. Desolett och jag tävlade WE (working equitation) för andra gången i livet (första gången var för två år sedan), och vi red lätt C WE hos Ölmstad rid och körsällskap. Jag hade varit rätt tveksam om jag verkligen skulle anmäla mig, med tanke på hur lite vi tränat både totalt och speciellt i WE-momenten.
Men det finns ju så få tävlingar i WE, så det var lite av nu eller aldrig. Nästa chans kommer nog först i vår-sommar inom rimliga håll, så jag bestämde att vi behövde åka för att träna på att tävla. Målet var att klara alla moment utan att göra fel och ha kul. Som du förstår så blev det godkänt på målet att ha kul!
 
Och det blev också ett resultat klart över vad man kunde kräva/förvänta. Vi var godkända i alla moment, och vi blev totalt tvåa (av tre i klassen). I dressyren vann vi med 63,75 %, och sedan var vi tvåa i både teknik och speed med alla hinder godkänt utförda, och bäst resultat på grind (det är jag nöjd med, för det är inte så lätt minsann!), bord och bro. Så det gav mersmak, verkligen!
 
Dressyren är motsvarande en lätt C  dressyrtävling (om man tävlar lätt C och sedan finns ju svårare förstås=, och tekniken är en massa moment som poängbedöms som dressyr, och som också ändras med svårighetsgrad på klassen, med ett hinder per betyd plus fem punkter för allmänt intryck, och till sist kommer speeden som är samma eller lite kortad teknikbana och här gäller snabbast tid (och godkänt genomfört).
Det är också så häftigt att tävla på en tävling som under dagen hinner med klasser från lätt C och ända upp till svår. Ännu roligare är den goda stämning som råder. När man frågar något får man vänligt svar, och om de inte vet så ser de till att ta reda på. Flera berömde min fina häst, och då blir man ju glad. Det är också så roligt med den stora variation av hästtyper som är med. Desolett var enda fjordhäst., och sedan fanns förstås lusitano, svenska varmblod, new forest ponnyer och lite olika korsningar, alltifrån welsh-fullblod till rejäla kallblodsbetonade skäckar. Alla är välkomna, och jag tror alla hade kul.
 
Fast Desolett hade drabbats av sin vanliga höstttrötthet, som ofta kommer när hon sätter päls. Hon var pigg på träningen i tisdags, men verkligen seg idag. Det blev inte bättre av att framridningen skedde i en ganska hal hage (det hade regnat på natten), och Desolett blev försiktig. Det släppte inte trots byte av bana. Så att få så bra betalt i dressyren hade jag inte vågat tro, men vi inledde med en åtta och sedan en jämn insats med mest sexor och sjuor och en fyra vid ett avbrott i galopp. Domaren skrev "trevlig häst med taktfast trav och skritt och g. stabil form".
 
När vi väntade på att få starta tekniken öppnade sig himlen. I början kunde vi rädda oss under ett tak, men sedan var det bara att bita ihop och skritta fram igen i ösregn. Kallt och vått! Men lagom till start för tekniken så slutade det, och hon genomförde som sagt hela banan lydigt, och fortfarande lite segt. Domaren skrev "Trevlig ritt på avspänd häst. Något svag i sin bjudning. Prydlig sits!"
I speed var vi tre sekunder långsammare än vinnaren, och jag tappade nog det mesta på grund av vinglig väg till lämna lans. Men jag lyckades fånga ringen trots rätt frisk trav, så jag är nöjd ändå. När vi kom till transporten kissade Desolett en halv sjö - det bidrog nog också till känslan av handbromsen i... Men det gick ju ändå OK.
 
Målen nådda med råge! Nu är det bara att träna på och förhoppningsvis komma till start med mer energi och bättre förberedda nästa gång nästa år. Och om du får chansen att prova WE - gör det! Jag åkte ensam så inga bilder på oss (utom en bild på kiss-sjön och en bild från framridningen med utsikt från sadeln), men jag tar några gamla bilder på Ella för att visa hur det nästan såg ut (fast Ella rider bättre, och vårt hopphinder var tydligt högre - bra gjort av oss att fixa det!)
 
 
 
1 kommentar

Vilken glädje!

Vilken glädje hästarna ger oss! Det är roligt när det går så bra på utställning som i söndags, men kanske är ändå den allra finaste känslan glädjen över positiva, samarbetsvilliga och härliga hästar.
Vi hade med oss Muskas dotter Aska Kry, och Ella fick äran att visa halvbrodern Hangvar Kry. Hon fick också rida honom ett par pass, och hon bara strålade av glädje. Vilken galopp! Vilken arbetsvilja! Båda dessa Muska-avkommor präglas av en härlig energi och klokhet. Och en alldeles särskild utstrålning, som jag känner igen redan från deras mormor Klarette.
Klarette var ett musblackt diplomsto, med en del exteriöra brister, men med en utstrålning som var fantastisk. Hon nedärvde den bland annat till Muska, som har samma fina attityd, och jag känner igen den hos flera av hennes avkommor också.
Vi passade på att ta bild på Hangvar och Aska tillsammans, och det är roligt att ha. De är förstås bara 25 % släkt ungefär, så en del skiljer, men en del fina egenskaper delar de.
Jag kom också att tänka på att jag nästan precis 17 år tidigare hade tagit bild på Alvedon Kry på samma plats som vi fotograferade Aska. Då var Alvedon två år, och Aska är ju tre. Men nog finns det likheter. Jag är så tacksam och glad att jag fick en dotter till honom innan det var för sent. Han finns inte längre kvar, men jag fick precis den jag önskade av honom. Jag visste det redan när Aska var några dagar gammal. Och hon bevisar det om och om igen. Hon är min alldeles speciella häst. Tack till alla som delar min glädje över henne! Och tack för att vi får uppleva Hangvar så fin!
Alvedon kry 214 som tvååring ovan, och dottern Aska Kry både ovanför och nedanför
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 kommentarer