Glädje, fokus och energi

 
Det är så modernt att prata mål. Och det är klart att det är bra att sätta mål, veta vart man vill. Kanske helst först analysera var man är, för att hitta riktningen. Så jag säger inte att man inte ska planera och ha mål. 
 
Men jag tänker att ibland behöver man tänka på annat, eller på annat sått. Så inte målet blir en stress och skapar hinder. Typ prestationsångest. 
 
Jag har funderat en del på det den senast tiden. Inte minst sedan jag anmälde mig till en lokal kurs Bästa ritten. Den handlar om både mental träning, coachning och att utveckla ridningen. För att få till bästa ritten 2019. Ja, det behöver inte vara bäst på SM. Det kan vara bäst för mig, eller vad jag nu väljer. 
 
Fast jag visste inte om jag ville välja. Om jag ville sätta mål, sätta press och riskera det roliga, det sköna. Jag rider för att jag älskar hästar och för att må bra. Jag har börjat tävla mest för att motivera till träning, att inte skjuta på det som får mig att må bra. Om man ska tävla måste man ju träna. 
 
Så jag har verkligen varit trög i starten. Inte precis gjort min läxa att skriva mål, diskutera och formulera.  Men faktiskt tänkt en del ändå. 
 
Första träffen efter jul anmälde jag mig till trots dåligt gjorda läxor. Förberedde hela dagen för att bli klar i tid att åka. Skulle just gå ut och fodra innan resan när det började snöa. Och kände mig så trött. Det hade varit lite för mycket de senaste dagarna innan. 
 
Jag satte mig igen istället för att skynda vidare. För vems skull gjorde jag detta? Och vad ville jag? Åka bil i snöyra i en timme dit, en timme hem och komma hem ännu tröttare? Nja, det kanske inte var en bra ide. Jag var rätt nöjd när jag hade skickat sms att jag inte kom. Det var redan betalt så inget dåligt samvete. Jag förlorade de kronorna, men vann en lugn kväll. Som jag behövde. 
 
Det var ju också en lärdom. Helgen efter åkte jag på kursen, dagtid denna gång. Jag både red, deltog i clinic och var på teori om coachning. Målen hade jag inte spikat, men kanske börjat närma mig. 
 
En av ryttarna på clinicen var ponnyryttare. Regerande svensk mästare, bara 15 är. Hon både red och berättade om sina förberedelser och framridning. Om hur hon gick in i bubblan, och precis innan start var det tre saker som gällde: energi, fokus och glädje. 
 
Inte vinna, nå vissa procent eller något sådant. Vara just där, fokusera på det, ha energi och kraft och ha roligt, glädja sig åt att få göra just detta, just här och nu. Klokt, tycker jag. Kanske har Ellen Olsson inte kommit på det själv, men hon har visat att hon trots sin ungdom kan förvalta och förstå detta. Hon har alldeles säkert mycket högre mål i dressyr än jag någonsin kommer ha. Men de sätts på lång sikt. I stunden är glädjen viktigare. 
0 kommentarer

Ett tydligt samband med munskador - räcker inte det?

Svenska ridsportförbundet: Nu är det dags att stå upp för hästarna! Om sporten ska utvecklas och få trovärdighet hos folket så kan vi inte ge avkall på hästarnas välfärd! Hur ska sponsorer vilja stötta en sport som går ut över hästen? Och hur ska vi kunna fortsätta kalla ridsport för en folksport?
 
Jag tänkte "äntligen!" när den nya regeln om att nosgrimmor inte får spännas hårdare än att den finns 1,5 cm kvar mellan nosgrimma och näsben. Men den glädjen var kortvarig. Det dröjde inte länge förrän det ändrades till en "rekommendation" och "ryttarens ansvar". Ynkligt!
 
I grunden tycker jag att det är bättre med kunskap än onödiga regler. Men otydliga regler är kanske det värsta av allt. Hur ska överdomaren nu agera? Är det OK med en hårt åtdragen nosgrimma om den stackars överdomaren inte lyckas få syn på skador i munnen? Eller om det är "rätt" ryttare på hästen?
 
Vad säger förresten överdomaren om jag kommer helt utan nosgrimma till dressyrtävlingen? Det kanske bara är en rekommendation det med? Vore väl dags att öppna för detta. Eller, ja, det är inget större bekymmer. Jag har nosgrimmor och jag spänner dem löst, minst 3 cm mellanrum oftast.
Och när det gäller hårt åtdragna nosgrimmor och munskador finns väl dokumenterade samband. Samband som handlar om hästens välfärd, och där vi vet att det egentligen borde vara mer än 1,5 cm mellanrum. Att välja 1,5 cm som minimum kanske är klokt ändå. Då vet vi att det redan är långt över gränsen för det optimala. Du kan läsa mer här: http://stuterikry.blogg.se/2018/november/dar-konsten-slutar.html
 
I Danmark har man förstått detta, och har infört det i sina regler sedan mer än ett år(klistrar in det längst ner i inlägget). De har också anvisningar om hur man mäter. De skriver i klartext att detta är en viktig åtgärd för att få ner frekvensen av munskador. Samma sak gäller här de behöver vi nog inte tveka om.
 
Och visst vore det fint om man kunde nöja sig med att alla har ansvar för sin häst. Tyvärr är det inte så enkelt till vardags, på grund av okunskap. När det kommer till tävling så blir det ännu svårare. Tävlingen ska vara en bra upplevelse för alla! Med alla menar jag hästen, ryttaren, funktionärerna och publiken. Hästen är den enda som inte kan föra sin talan, så låt oss göra det och låt oss hoppas att Ridsportförbundet förstår att de har ett stort och viktigt ansvar här!
 
Fjordhästarna på bilden har inget samband med texten förutom att de får illustrera ett par vanliga typer av nosgrimmor. Sporren nedan är en påminnelse om att även korta sporrar (hela syns dock inte...) kan vara ett problem.
 
Citat från Dansk Ride Forbund:
Bid, næsebånd og hestens mund
I undersøgelsen blev typen af bid og næsebånd registreret, næsebåndets stramhed blev målt, og hestens mundvige blev set efter for sår og blod (mundlæsioner). En andel af hestene blev registreret med mundlæsioner, heraf flest i dressur.

Stramheden af næsebåndet havde en meget tydelig sammenhæng til forekomsten af mundlæsioner. Jo strammere næsebåndet var, jo flere mundlæsioner blev der registreret. Ekvipager der startede på højere stævneniveau havde en højere forekomst af mundlæsioner end ekvipager på lavere niveau.

Vi ser derfor reguleringen af næsebåndets stramhed, som et vigtigt fokusområde i målsætningen om at nedbringe frekvensen af mundlæsioner hos stævneheste på alle niveauer.

Här är länken till den danska sidan: https://www.rideforbund.dk/da/Information/Nyheder/2017/10Oktober/Nyregelfornaesebaandetsstramhedhosstaevneheste.aspx

0 kommentarer

Där konsten slutar...

 
Där konsten slutar tar våldet vid – ett citat av Sandström och som finns i gula ridhuset på Strömsholm. Tyvärr är det nog så att alltför många brukar våld mot sin häst, utan att ens förstå att de gör det. Ibland av ren okunnighet, ibland ivrigt påhejade av lika okunniga tränare.

Jag tänker nu på alla de skador som utrustning och dålig ridning/körning orsakar hästar. Enligt de gällande föreskrifterna för hästhållning finns följande krav för utrustning: ”… ska vara väl anpassad, utformad och anbringad samt i sådant skicka att den inte orsakar skada eller sjukdom.”

Jag vet att Jordbruksverket då och då får frågor om att de borde testa utrustning till hästar, och ange vad som är godkänt. Tyvärr är det inte alls så enkelt. Ett träns som passar och fungerar bra på en häst, kanske inte alls är lämpligt till en annan. Och sedan har vi den andra faktorn – vem som håller i den andra änden av tygeln. Kanske det som gör allra störst skillnad. Men visst; både val av utrustning, hur den tillpassas och hur den används spelar roll.

Ett av föredragen på Veterinärkongressen tog upp detta. Det var den danska veterinären Mette Uldahl som berättade om en stor dansk undersökning, där de hade tittat på användning och typ av spö, sporrar, bett och nosgrimmor, och samtidigt dokumenterat skador hos tävlingshästar i flera olika grenar.

3143 ekipage registrerades, varav 1383 dressyr och 1454 hoppning, resten var fälttävlan och distansritt. De hade varit på totalt 150 tävlingar.

För sporrar kunde de se att skador i form av avskavd päls, vita hår, sår eller blod var vanligast i dressyr och främst hos ekipage på lägre nivå. När ryttarna blev duktigare minskade skador av sporrar, och det är förstås i grunden positivt. Man kanske ska fundera på att inte få använda sporrar på lägre nivå. Att öka sporrens längd med 1 cm höjde förekomsten av skador tydligt.

När det gäller bett och nosgrimmor började Mette med att konstatera att ryttarens personlighetstyp påverkar vilket slags bett de väljer. Vilka skador som blir hänger samman med hela tränsets utformning och nosgrimman, samt förstås av ryttarens hand. Även om det fanns en del skador på utsidan (på huden) så var det mycket mer skador på insidan i mungipa och kindslemhinnan. 9,2 % av de undersökta hästarna hade skador i munnen!

En stor andel var kroniska skador med ärrvävnad.  De kunde inte påvisa någon skillnad mellan höger och vänster sida, varken för sporrar eller munskador.  Högst var frekvensen för dressyrhästar (och ponnyer, som faktiskt var allra värst), som hade 13,9 % skador i munnen. Deprimerande var det att höra, tycker jag, att ju högre nivå ju mer skador.

Vilken typ av bett det var verkar inte ha varit avgörande. Hopphästar med kandar hade inte speciellt mycket skador. Att dressyrhästar med kandar hade mer skador kan bero på nivån de tävlade snarare än kandaret (och man har ju inte så stora valmöjligheter i dressyr).

 Kandar

För nosgrimmor kunde de se att om man mäter hur mycket mellanrum man kan mäta upp mellan nosrygg och nosgrimma så är det ett bra mått på risken för skador. Den gamla tumregeln om 2 fingrar är inte så dum (när jag gick på ridskola var det ingen som skulle komma på idén att dra hårdare än så, men nu är det ju inte ovanligt).

Om man hade 2-3 cm avstånd jämfört med under 2 cm så minskade risken för skador med 45 %, och det blev ännu bättre om det var över 3 cm.  Då sänktes skadefrekvensen med 68 % jämfört med om det var mindre än 2 cm. Remontgrimma var förknippad med betydligt färre skador än andra typer av nosgrimmor som sitter högre (och kan trycka kinden mot tänderna, om man ska tala klartext). Men i denna studie var det lite fler skador om man inte hade nosgrimma alls (gäller ju då inte alla grenar heller).

Här har domarna en viktig uppgift att inte straffa hästar med en fin men aktiv mun, och kunna skilja detta från en häst som gapar och inte är bekväm i sin mun. Självklart är det minst lika viktigt att varken ryttare eller tränare försöker lösa sådana problem genom att dra åt nosgrimman. I Danmark kollar de numera att det är minst 1,5 cm mellan nosgrimma och nosrygg. Det är inte optimalt, men det är i alla fall mycket bättre än att dra ännu hårdare. I nya svenska TR kommer också 1,5 cm som gräns  

Lyssnar du på din häst och vad den försöker säga dig? Funderar du på varför den gapar eller ”krånglar” med munnen? Har du tittat efter om den har skador i mungipan eller kindens insida? Och hur använder du dina händer som ryttare? För visst vill du se ridning som en konst? Starkare än hästarna blir vi ju ändå inte, även om de ibland är snälla nog att låta oss göra våld på dem.  Redan innan det finns synliga skador kan det ju göra ont.

Vi får aldrig låta vår framgång och önskan om priser och rosetter gå före hästens väl. För visst är du väl hästvän? Det är dags att rannsaka sig själv, så att det verkligen är en konst vi utövar. Och visst, alla siffror här är från Danmark. Vi VET ju inte om det är bättre eller sämre här. Men jag tänker att varje häst med sådana skador är en för mycket, och noll vet jag att vi inte har. Inte än. Bilderna på sporre är förresten från en vanlig svensk ponnytävling. 

4 kommentarer