Kan det bli en zebra?

 
Jag gnodde och borstade på Ios bog, men fläckarna var kvar... Efter en stund såg jag att det ju inte alls var smuts - det var bara ovanligt placerade zebratecken. Små fläckar i en rad på bogen, och ner mot armbågen. De fanns inte tydligt i vinterpälsen, men när sommarpälsen kom fram fick vi se dem.
 
Jag påmindes då om en händelse för ganska många år sedan, då Humira var föl. Hon hade ännu sin fölpäls, men hade börjat byta ut den och skulle badas inför utställning. På höger sida, vid platsen för en gjord fanns en lång smutsrand av kåda eller något annat besvärligt, som inte gick bort.... Nej, just det, det var hennes eget pigment. I detta fall bara på ena sidan, men en distinkt grå linje. Den finns ännu kvar och såg ut så här för några år sedan, då hon blivit vuxen:
I Ios fall är fläckarna bruna, eftersom han är ljusbrunblack. Och han har på båda sidor. Jag kan inte låta bli att snegla mot Muska när jag ser dem. Hon är dräktig med Io och även mor till Humira. Vad är det hon bär på för hemlighet? Jag hoppas så att det ska gå bra med dräktigheten och att vi ska få ett föl efter Muska och Io. Det känns som en spännande kombination, som borde kunna bli toppen. Kanske är det alldeles extra spännande, för  tänk om den blir randig som en zebra ;-) Då har vi äntligen svaret på frågan om hur man får en sådan (som vi fick så många gånger när vi hade målat Desolett...
0 kommentarer

Färger och defekter

Det är lätt att fascineras av olika spännande hästfärger. En del är spektakulära, en del väldigt vackra och många skapar drömmar om att ha en sådan. Det är mänskligt, och säger nog mer om oss än om hästarna. Ibland kan det nog vara klokt att backa ett steg och tänka lite mer på hästarna.
 
Silverbrunskimmel - alltså brun med anlag för silver samt konstantskimmel
"En bra häst har ingen dålig färg" sägs det. En klok utgångspunkt, som jag tror att de som gärna avlar efter färg borde tänka lite på. Det finns ju så många viktigare saker att tänka på när man kombinerar hingst och sto, för att få en bra, sund och trevlig avkomma. Jag väljer i första hand en hingst som kompletterar mitt stos egenskaper vad gäller temperament och exteriör. Färg kommer långt ner på listan, även om det förstås är fantastiskt när man får en vacker musblack som Muska, som nästan går i blått, eller en varmt guldröd ljusbrunblack som Alvedon med sin ljusa man och lugg i vacker kontrast.
Alvedon Kry - ljusbrunblack (och inte alls avlad för någon särskild färg, men vacker ändå):
 
Några gånger kan det dock vara värt att tänka på detta med färg i planeringen, men då handlar det i första hand om att undvika problem. De spännande färger, som är mutationer som vi tyckt varit spännande och därför tagit vara på, är nämligen kombinerade med defekter i vissa fall. Jag ska ge några exempel, med risk för att missa andra.
 
En av de mest kända, och mer allvarliga, är det så kallade vitfölsyndromet (lethal White foal syndrome, LWFS). Om man parar två overo-skäckar (t.ex. painthästar) och avkomman får dubbla overo-anlag så kommer ett helvitt föl att födas, och det fölets passage i tarmen är stängd. Det leder alltså till döden, eller som regel att fölet avlivas när det konstateras. Sorgligt och plågsamt för alla inblandade.
 
Silveranlaget, som bland annat finns hos islandshäst och ardenner, är också det skadligt i dubbel uppsättning. Det orsakar cystor och näthinneavlossning i ögat och kan leda till blindhet. Därför bör man inte para två hästar med silveranlag, vilket kan vara klurigt, eftersom det bara syns hos de med svart färg, och alltså inte på hästar med grundfärgen fux. I Sjukdomen förkortas MCOA.
 
En mer vanlig färg är konstantskimmel, som också är en typ av defektgen. Fördelen med den är den inte skapar något lidande för avkomman, för hästar med dubbla anlag för konstantskimmelfärg föds aldrig, utan rensas ut tidigt i fosterutvecklingen, då det är ett så kallat letalanlag. Man får alltså räkna med lägre dräktighetsprocent i de fall man parar två konstantskimlar med varandra. Även de vanliga avblekbara skimlarna har sin akilleshäl, i deras fall i form av benägenhet att utveckla malignt melanom. En risk som anses öka om hästen är homozygot, dvs har dubbla anlag. 
Brunskimmelskäck - en konstantskimmel som också har anlag för skäck (dorsalskäck).
 
Att kombinera två hästar med gulanlag undviks också ofta. I många raser är en häst med dubbla gulanlag, blåögd gräddvit (BEC, blue eyed creme), inte godkänd. Samtidigt finns andra som strävar efter att få fram detta utseende hos sina uppfödningar.
BEC:
Att tigrerade hästar ofta, men långt ifrån alltid, har svag tagelväxt, kanske inte alla ser som en defekt. Gränsen för vad som är OK kan i vissa fall diskuteras. Vissa av exemplen ovan är sjukdomar som jag tycker att alla ansvarsfulla uppfödare bör sträva efter att undvika. Andra exempel kanske inte alltid är skäl att låta bli att göra en kombination. Men jag tror att en klok start är att minnas att det finns så mycket annat som spelar mycket större roll än färg i det dagliga livet med hästen. Och om insidan är vacker så har man snart glömt både en halvtaskig nyans och sneda tecken.
 
3 kommentarer

Skäckar och fläckar

Skäckfärgen hos häst kan uppkomma genom flera olika anlag, som kan finnas ensamma eller tillsammans. Det är också väldigt olika hur skäckar ser ut. Och det är nog till och med så att vissa varianter som kallas skäck hos en del raser bara kallas t.ex. fux med vit bukfläck och höga vita strumpor hos andra. Ibland är gränserna inte så lätta att dra när man tittar på en enskild individ.
Överst och nedan: brunskäckar (dorsalskäck). Med mycket vitt kan det vara knepigt ibland att veta om den är brun- eller rödskäck. Svart i svansen gör det enkelt, men annars får man kika efter svarta öronbräm, färg runt nos mm:
Gemensamt för skäckar är att de har sin grundfärg avdelad av större eller mindre vita fält. En skäck kan ha vilken grundfärg som helst, och skäckanlagen kan också kombineras med alla andra anlag. Om den kombineras med anlag för avblekbar skimmel så blir så småningom hela hästen vit, men ofta kan man se att den är skäck när den är våt.
Rödskäck (dorsalskäck):
Den vanligaste skäckvarianten kallas dorsalskäck eller tobiano. Det är den skäckfärg som man t.ex. ser hos shetlandsponny. De vita fälten breder ut sig från manken eller ryggen, därav benämningen dorsal, som betyder rygg. Om det finns tillräckligt mycket vitt så korsar det alltid rygglinjen. Men det finns t.ex. shetlandsponnyer som är minimaltecknade, och dessa kan ha bara höga vita strumpor (som ju annars är extremt ovanligt i rasen) och någon liten fläck t.ex. på korset eller länden, och då kan den vara så liten att den inte når över rygglinjen. Förutom att det vita brukar nå över ryggen så har de nästan alltid höga vita tecken på alla eller flera ben.
Minimaltecknad rödskäck shetlandsponny: liten fläck på länden och vita strumpor:
Det brukar vara en ganska rak och jämn övergång mellan vita och färgade fält hos en dorsalskäck. De kan som sagt vara väldigt olika mycket vita, men oftast är de färgade åtminstone på huvudet (utom vita tecken), bringan och flanken. Ibland är de tvåfärgade i man eller svans. Anlaget är dominant, och det betyder att minst en förälder alltid måste vara skäck.
Två rödskäckiga shetlandsston (dorsalskäck):
Det finns också recessiva skäckanlag, och ett sådant exempel finns hos russ och finsk häst. Här utgår det vita från undersidan, buken, och de kallas bukskäck eller ventralskäck. De har vita ben och oftast vit buk (därav namnet). De brukar ha breda vita tecken på huvudet, och det är vanligt att de får så kallat glasöga, dvs blå regnbågshinna på grund av att det vita går in i ögat.
Svartskäck russ, som är ventralskäck:
På den här hästen ser det inte ut som att det vita sträcker sig över ögat, men på ögat kan man se att det är så:
Det finns fler ventralskäckar än den variant som finns hos russ och finsk häst. Hos den amerikanska painthästen kallas det overo eller frame-overo. Här är gränsen mellan vita och färgade partier oftast kantigare, och de vita fälten finns i ett ganska vågrätt mönster på kroppens och halsens sidor. De kan ha vita tecken på benen, men måste inte ha det. Anlaget är dominant, men verkar kunna variera i sitt uttryck. I dubbel (homozygot) uppsättning är det letalt, och leder till det så kallade vitfölssyndromet (fölen föds vita och saknar passage i tarmen, och kommer därför att dö). Jag hittade tyvärr ingen bild på overo bland mina bilder, men hoppas att det finns någon annan som kan hjälpa mig med det.
 
Sabinoskäckar är den variant som jag tänkte på när jag skrev att vi ibland inte kallar alla skäckar för skäckar. Sabinoskäckar har vita ben och oftast vita bukfläckar, som ibland också kan breda ut sig till diffusa vita mönster över större delar av kroppen än buken. De ser ut som att färgen stänkts upp på dem, och de har ofta vita stickelhår. Denna skäckfärg finns hos Shire, clydesdale, welshponny och en del amerikanska raser. Anlaget är dominant, men det är som sagt inte alltid som dessa benämns skäckar. Vanligen beskrivs dessa som t.ex. fux, fyra vita helstrumpor, vit bukfläck, och inte som rödskäck.
En brun häst med sabinoanlag: vita höga strumpor, vit bukfläck och stor bläs, som gett den även glasöga (se närbild ovan). Dålig bild på bukfläcken, tyvärr, men du anar den till höger i bilden underst av dessa två:
Olika skäckanlag kan finnas samtidigt. Ju fler skäckanlag ju vitare blir hästen kan man säga generellt. Det finns benämningar för dessa kombinationer, som tovero, tobino mm. Ofta kan det vara svårt att veta vilken kombination som det verkligen är. Oftast nöjer man sig därför med att bara benämna dem t.ex. rödskäck, svartskäck, brunskäck osv. Men om man avlar på raser där overo-anlaget finns så är det motiverat att undersöka detta innan man parar två individer som tillsammans riskerar få ett föl som drabbas av vitfölssyndromet. Jag ska skriva lite mer om färganlag och defekter i ett kommande inlägg.
 
Avslutar bilderna med en rödskäck och en svartskäck (dorsalskäckar), men först en påminnelse om att det finns andra fläckiga hästar, så hästen närmast nedanför är tigrerad!
 
 
 
2 kommentarer