Att darra på insidan

"Du darrade bara invärtes, sa Puh, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett Mycket Litet Djur" Jag kom att tänka på detta citat ur Nalle Puh när jag såg Aska på Friends. Hon var verkligen superduktig och skötte sig väldigt bra hela helgen. Hon är en så härlig häst, klok, känslig och lyhörd.
 
Men det var nog ingen tvekan om att hon var inte så lugn på insidan som man kunde tro vid en första anblick. Hon blev aldrig stark - hon är ju Muskas dotter, så när hon taktade lite i stora arenan var det aldrig minsta bekymmer. Precis som sin mor så signalkänslig och lyhörd.
 
 
För det mesta taktade hon inte ens. Hon skrittade på så fint med spetsade öron. Men oj, vad hon andades! Det var när jag såg det som jag tänkte på Kanin i Puh.
 
Och så tänkte jag att här är vi med vår fina unghäst. Det är en tuff miljö, men hon litar på oss. Hon är MED oss. Vilken känsla det är!
 
 
0 kommentarer

Glimtar från Friends

När man har med sig häst så hinner man inte så mycket mer. Vare sig det är en liten lokal utställning eller stora hästhelgen på Friends. Fast vi fick en fin helg, Ella och jag, och en del hann vi se mellan varven med att ta hand om Aska.
 
Vi såg en fantastisk kür i dressyren. Först några duktiga ponnyekipage, följt av ett fräckt pausinslag med tre duktiga ekipage, och sedan några av de allra bästa i världen på häst. Isabell vann som vanligt, men Patrik var tvåa med en väldigt bra ritt, och det fanns flera riktigt duktiga och fina svenska ekipage - inte minst detta vackra ekipage; några dyra missar, men så fin ridning! Det är roligt!
Helt galna är fyrspannskuskarna, men förstås fantastiska att se. En häst tog av sig tränset på framkörningen, men det hände inget alls. Körhästar fixar det mesta... Och så att se Peder vinna knock-outhoppning i en grymt snabb tidshoppning, men fortfarande full koll, osannolika vändningar.
Och så mitt ibland detta alla goda vänner man möter, och alla fina ponnyer och kallblod. Årets kallblod är en ära att vara med i, och alla andra som är med och visar sin ras så fantastiskt. Jag bjuder på mixade bilder - ett litet urval av många, många fler intryck. Nu har jag minnen att leva på ett tag i mörka vintern!
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Årets kallblod slog oss

Årets kallblod 2018 blev Irish cob-stoet Fen Rosie. Grattis till alla er runt henne! Det var stenhårt i finalen med sju snygga och välputsade ston, och ordförandens utslagsröst krävdes för att kora Fen Rosie till bästa sto. Alla de andra delade andraplatsen och så klart vill jag tro att Aska var den som föll på mållinjen.
 
Fast det spelar faktiskt ingen roll. Jag vill inte byta henne mot någon. Hon har varit helt fantastisk att ha med sig. Lyhörd, förtroendefull, glad och nyfiken. Hon är vacker på utsidan, men allra vackrast på insidan min lilla Aska (eller lilla och lilla - på Årets kallblod var hon förstås inte så stor, men annars är hon alldeles tillräckligt hög och växer ännu lite).
 
På söndagsmorgonen mötte hon oss med sin pigga blick och lite hesa gnäggning. Hon hade sovit gott och hade en massa spån överallt, plus förstås några gödselfläckar. Vi tvättade av det värsta innan vi gick till morgonrastning klockan 5.00 i stora arenan. Härligt att hon redan vågade sova borta - första natten på Grevagården hade hon inte lagt sig, men nu var det inga bekymmer.
 
I finalen mötte hon sex andra meriterade ston, varav två hade föl vid sidan, så nio hästar i ringen. Aska hade lite svårt att komma till ro och visa fina skritten, men skötte sig annars bra, och Ella vittnade att det var en av de mer lättsamma hon haft äran att visa i ett sådant sammanhang. Hingstarna var sex till antalet, efter att Clydesdale strukits, och här var det nordsvenske Wide som blev bästa hingst.
 
Vem som vunnit totalt fick vi inte veta förrän flera timmar senare i stora arenan. Alla deltagarna fick skritta runt hela arenan, och jag kände mig stolt när jag såg fjordhästarna, som båda visades av två unga tjejer. Prydliga och lugna tjejer med bra kontakt med sin häst. Snyggt, Amanda och Ella!
 
Jag visst ju redan då att Aska inte vunnit, och jag får säga att det kändes som ett bra och rättvist val att det blev Fen Rosie. Rörlig och snygg visade hon sig för de fullsatta läktarna. Lite intressant i sammanhanget att hon, som tävlade för irish cob, är mor till den hingst i ringen som representerade tinker. Att han dessutom heter Shiregårdens Louie gör ju inte det hela mindre förvirrande...
 
På tal om shire så var var både vi och ägarna till shirehingsten Pegasus Hero glada att vår häst fick sällskap av den andre i stallet sista natten. Vi var de enda i den avdelningen som åkte först på måndagen, och gott att inte stå ensam borta. Pegasus Hero verkade dessutom mycket förtjust i Aska, som inte låtsades fatta det ;-) Så fast han ännu stod i sin box och gnäggade lite ensamt, så klev Aska rakt in i transporten före sex på morgonen.
 
Resan gick superbra hem - Stockholmstrafiken var inte riktigt vaken än. Och sen kan jag lova att det var en treåring som var lycklig att vara hemma! Hon skrek till vännerna i hagen, och gick sedan allra längst bort till Muska och berättade att nu var hon hemma igen. Jag undrar vad mer hon sa. Jag bombar med bilder på Askas söndag på Friends. Återkommer sedan med lite andra blandade bilder från denna helg i kommande inlägg.
 
 
 
 
 
 
2 kommentarer