Julklappshoppning

"Men jag har ju putsat allt och packat klart!" Det var nästan tårar i ögonvrån när jag tyckte att Unni verkade alldeles för sjuk för att åka och rida pay and jump julklappshoppning i Mantorp igår. Hon hostade så hon knappt kunde sova kvällen innan, och vaknade sedan med en huvudvärk som inte släppte med Alvedon ens. Men rida årets sista pay and jumup skulle hon.
 
Så hon fick en Treo av mig. Det var inte gott, men det var ingen tvekan från henne. Jag frågade Peppe vad han tänkte om att ge 14-åringen medicin för att kunna åka och rida. "Är det dopning" sa han. Nej, det är det ju inte med den sortens medicin, inte så länge man inte ger det till hästen och det gjorde vi inte. Men är det vettigt? Tja.
 
Jag var väl själv i samma ålder när jag gjorde liknande för att kunna följa med på jullovets långritt. Ville inte missa det. Blev förstås sjukare sedan. Men gladare. Så jag förstod.
Massor med starter var det på Liljas fina anläggning. Så vi behövde inte åka förrän efter lunch. Kom dit, fick inte en, men TRE! julklappar i påsen när jag betalade startavgiften, och sedan gick Unni banan mellan två höjder. Kort om tid, men hon var mentalt förberedd för det. Kunde banan efter att ha tittat på några andra, och så gick vi ett varv, nio hinder.
På parkeringen såg vi en fjordhäst (Amazon) och på framridningen mötte vi även gänget runt Efin (bilden). Kul! Så klart många fina hästar av andra raser också, men extra kul med fjordingar som hoppar bra.
80 cm var höjden för dagen. Påminde mig om att för ett år sedan red hon sin andra P&R och då på 50 cm, efter 40 cm lite innan. Nu var det inte ens nytt med 80 cm, utan en höjd som de tävlat hela hösten. Efter dålig känsla på senaste tävlingen ville vi dock inte ha svårare, utan hade som mål att få en fin och stadig runda som säsongsavslut.
Precis så blev det. Säkert och utan minsta inslag eller tvekan tog de sig runt de nio hinderna. Vi köpte en tjusig rosett, och åkte sedan hem i snöfallet. Nöjda, och förstås lite trötta.
 
På vägen hem frågade jag Unni om hon kunde gå i skolan nästan dag efter detta. Kanske inte, sa hon. Vi får se imorgon. Men nu är alla prov klara för den här terminen. Jag påmindes om att hon kämpat sig iväg på fredagen för att göra årets sista prov. Så då var det väl OK att få göra det roliga också.
 
 
 
 
 
2 kommentarer

Fyra fel och tårar

Unni tävlade igår, lokal lätt D A:0/A:0 i Jönköping. En tidig morgon hemifrån och som vanligt fint putsat och allt väl förberett. Det slutade med besvikelsens tårar och resultatet fyra fel i grundomgång. Frambommen i oxern på hinder nummer tre föll med en duns. Resten av banan klarade de, och även tiden.
 
Ja, det är ju faktiskt inte dåligt alls. Egentligen. Men jag förstår besvikelsen. Precis samma känsla som när min tränare inte tyckte att 58 % var så långt ifrån målet 60 % i dressyr. Det var ju inte alls vad jag tänkt mig, och detta var inte alls vad Unni tänkt sig. Det handlade inte om att inte vinna eller bli placerad. 
 
Hon summerade klokt: Jag är inte besviken att han rev. Jag är besviken att känslan var dålig, att han var spänd och svarade segt, och då red jag dåligt. Jag hade inte alls planerat att rida så.
 
Förstås. Men ibland blir det så ändå. Svårt att säga vad som inte stämde. Underlaget på framhoppningen var läbbigt - släppte i kurvorna. Kan säkert ha bidragit, även om han hoppade OK efter en liten stund. Men det gick inte att få fram den fina galoppen där - i svängen kändes det inte bra. Eller så var det något annat. Kanske är det större skillnad än man tänker att tävla i Jönköpings stora ridhus. Unni tyckte hinderna var höga. Kanske bidrog också.
 
Jag tycker ändå att det var bra jobbat. Och speciellt om man ser till helheten. Nio felfria grundomgångar i år, och två felfria omhoppningar. Detta var bara tredje gången de startade i två faser, och det var klart att det var snopet att inte ens få rida omhoppningen. Men de hade bara fyra fel, de klarade tiden, kom ihåg banan och viktigast av allt: Unni var juste mot sin ponny.
 
Trots tårar skrittades han av i lugn och ro. Sedan fick han morot och klapp, och pysslades om. Han är ju ändå världens bästa Denver. Man får bli besviken. De har ändå gjort en fantastisk resa denna säsong. Och jag vet att de kommer igen!
 
 
 
1 kommentar

Vill inte byta

 
 
"Jag vill inte byta mot någon av de andra", sa Unni efter förra hoppträningen. 22 år gamla Denver hade verkligen jobbat på fint, och Unni lyckades hitta den fina, härliga galoppen så att avstånden på fyra galoppsprång stämde perfekt. De rullade på stabilt, och det såg så fint ut. Känslan var också fin.
 
En vecka innan gick det inte lika bra. Denver var lite seg, Unni fick inte fram honom så bra som hon och tränaren ville. Han är ju bussig ändå, och gör sitt bästa på något sätt. Men när han lyckas peta in ett galoppsprång mellan hinder i studsserien och sedan ändå krånglar sig över det avslutande hindret på 90 cm - ja, ska man skratta eller gråta...
 
Vi  kunde ju inte låta bli att snegla på den snygga connemaran med härlig galopp och fin hoppteknik då... Fast även då, så var det Denver närmast hjärtat. En sådan ponny som alltid är bussig, alltid tar bra hand om sin ryttare och nästan alltid är på gott humör. Det är ju en sådan vi vill ha. Fast han inte är snabbast eller hoppar högst. Hans värde mäts inte i prisrosetter.
 
 Hans värde mäts i att han är trygg och ger glädje. Man kan lära sig rida i lugn och ro, och han ställer upp på det mesta. Till och med när han tycker att man har byggt väldigt kort i kombinationen (studsen...) ;-) Och jämför gärna bilden överst och den nedanför  - det är bara knappt ett år mellan den allra första pay and jump-starten i 40 cm till lokal lätt D med felfri ritt i två faser. Det säger väl en del om denna ponny!
 
 
 
3 kommentarer