Man får vara besviken

Det är helt OK att bli besviken när man tävlar. Det var Unni igår. En jämn och stadig runda, felfri på hinder och fina vägar, men lite för lågt grundtempo, och så blev slutresultatet 1 förargligt tidsfel igen. Klart att det känns motigt.
 
"De hade ju så fina rosetter", sa hon. Den meningen speglade hela känslan i att se den där rosetten segla iväg framför nosen på en. Ha tränat, putsat, knoppat och gått upp tidigt. Ridit fram och förberett sig, memorerat banan ordentligt, och så ridit hela banan. Med 0 fel. Nästan...
Men när man är besviken så är det ändå viktigt att vara OK med sin häst. Det var hon också. Klappade om honom, travade av och skrittade en lång stund. Satt sedan av och stod långt borta och småpratade med honom. Man måste få ta tid att låta besvikelsen lägga sig.
Sedan svarade hon lugnt alla som frågade hur det gått. Och fick bra svar tillbaka, om att det var bra, om att felfri på hinder i andra tävlingen är helt OK. Det är det ju. Det är jättebra gjort. Och banan var jättefin och bra, med så fina och rimliga hinder, och ett bra underlag. Arrangören gjorde det bra, och tävlingsplatsen fungerade fint. Vi glömde säga tack när vi åkte, men skickar ett tack så här. Tack till alla som såg till att det blev en bra tävling.
 
Men just då var känslan att lusten att tävla var borta. Vill inte mer. Vi får se hur det blir med det. Man måste inte tävla. Men man måste inte heller bestämma om framtiden precis när man fått veta att målet inte riktigt nåddes idag. Egentligen är det ju ändå superbra - bara drygt ett år efter att hon återupptog ridningen. Och några timmar senare bestämde hon sig för att ge det en chans till om ett par veckor. Kanske kan det bli både felfritt och inom tiden, och annars förhoppningsvis en bra erfarenhet i alla fall. Hon tycker om sin häst och berömmer honom för bra jobb, och det är rätt tänkt.
 
 
 
 
3 kommentarer

Flera tusen i startavgift?

Vägen till start i lokal ponnytävling är längre och krokigare än vad många tror. Ibland undrar jag om det inte blivit lite onödigt många hinder på vägen, och om det verkligen är bra att det är så stor skillnad på vad som krävs för en start i pay and jump och en officiell tävling. I varje fall blir det en stor kostnad och ett stort insteg till den allra första riktiga tävlingen. Innan man kanske ens vet om detta är något som passar för ekipaget. Jag förstår att det finns de som stannar vid pay and jump, även om jag kan tycka att det är synd. Men det kanske inte är så konstigt att det ibland är svårt att få tillräckligt med starter till en tävling.

Om man vill prova att tävla ”på riktigt”, och inte vet om man kommer fortsätta med det, så är det mycket man måste lösa innan man har provat.  Först krävs förstås  en ponny och en ryttare, och de ska båda ha tillräcklig utbildning och träning. Självklart ligger den allra största kostnaden i detta att skaffa en ponny med tillräcklig utbildning, eller utbilda den, och att se till att träna och förbereda sig. Men den kostnaden tänker jag att man i stort sett har även om man ”bara” vill rida för nöjes skull eller på pay and jump.

Jag tänker inte heller säga så mycket om kostnaderna för vaccination, för jag hoppas att det ska vara något som de flesta väljer att göra för hästens skull i första hand. Även hästar som inte tävlar kan ha glädje av att vara influensa-vaccinerade. Jag tänker samma sak om chipmärkning, som är ett krav vid mätning. Visst finns det ponnyer som inte är chipmärkta, men i de flesta fall är den saken redan klar, så jag tar inte med den kostnaden i min beräkning.

Om man vill kan man ju räkna även på kostnader för transport (egen eller hyrd) och kläder och utrustning. Jag tänker dock att det i de flesta fall går att börja tävla med det man redan har, så jag har inte tagit med detta heller. Men sedan har vi ett antal steg som tillkommer, och som man måste ha på plats för en lokal tävling och som man antagligen inte har annars, och de är:

Medlemskap i en ridklubb. I vårt fall kostade det 200 kr för en junior. Sedan måste junioren gå grönt kort-kurs (och en förälder också ifall junioren är ung), och för oss gick den kursen på 600 kr.

Ryttaren måste ha licens, och då kan man välja endagslicens, som kostar 165 kr, och som då bara gäller för en dag, eller årslicens junior för 535 kr.

Ponnyn måste ha mätintyg, och ett exempel på nätet gav priset 600 kr till mätmännen och 470 till kliniken, summa 1070, plus att man måste resa till klinik, som för vår del innebär minst 11 mil tilll, vilket lågt räknat och utan att räkna på kostnad för att ta ledigt för att mäta ponnyn, går på 200 kr till.

Ponnyn ska också ha licens, och den kostar 300 kr.

Till sist ska man ju också anmäla sig, och för en hoppklass på lokal nivå kan 120 kr vara rätt vanligt, inklusive 10 kr till tävlingsdatabasen.

Det betyder att den allra första rundan kostar 2655 kr, om man väljer endagslicens, och annars 3025. Om man åker på en tävling till så är det bara endagslicensen och anmälningsavgiften som tillkommer, och då är man plötsligt nere på knappt 1500 per start (med endagslicens).

För vår del så var det så att Denver hade mätintyget klart sedan länge. Så vår investering för första lokala starten var 600 kr för grönt kort, 200 kr för medlemskort, 300 kr för hästlicens, 165 kr för ryttarlicens och 120 kr för anmälningsavgift. Det blev 1385 kr, utan att vi har räknat på resan (bara två mil, så det var ju inte långt), fika och annat.

Sedan rök 165 kr i endagslicens och 120 kr i anmälningsavgift för tävlingen som vi fick stryka honom från, och nu har vi då betalt 180 kr i anmälningsavgift och 165 kr i endagslicens idag, alltså 630 till. Det betyder att vi är uppe i 2015 kr, eller över 1000 kr per runda i lokal lätt E (där det förstås var otur att vi behövde stryka senast, men sådant händer ju med). Som det ser ut nu så blir det ingen mer sådan start innan sommaren, för det finns inga passande klasser på rimliga avstånd. Och vi har valt att bara göra en start per dag - man får göra två och då tillkommer bara en anmälningsavgift till.

Det är frivilligt att tävla, och det är roligt, för det mesta. Var och en av kostnaderna är också lätt att förstå, och kanske är det inte så dyrt när man tänker på vad det kostar att ha häst. Men jag tror ändå att det kan vara värt att fundera på om det gick att göra saker enklare och billigare. Kanske måste mätintygen för dessa tävlingar inte vara lika krångliga att få som när man kommer upp i klasserna? Jag har inte svaren, men jag skulle vilja göra det enklare att komma ut och ha kul med sin ponny! Att tävla motiverar ju till att träna och bli bättre - att utvecklas som ryttare. Bilderna är från den senaste träningen som Unni och Denver var på.

 
 
 
2 kommentarer

Ponnyföräldrarnas tävlingsdag

 
I söndags var det dags för lokal hopptävling. Ponnyföräldrarnas dag började med att klockan ringde 05.20. Pappan började laga gröt till hela familjen, medan mamman fodrade alla hästar och katter samt rastade hunden (som helt enkelt hängde med när de andra djuren sköttes om).
 
Ponnyryttaren klev upp vid sex, trött. Det var motigt att äta gröt, och bara hälften gick ner. Sedan gick hon ut och tog in ponnyn, som hon hade flätat redan på lördagskvällen, då hon också packade alla saker. På lördagen hade ryttaren och mamman också varit med och byggt framhoppning och burit hinder till banbyggaren inför söndagen. Så det fick bli det istället för studiebesök på stuteri eller dressyrclinic. Man kan ju inte göra allt.
 
Ponnyn borstades och knoppades och gjordes blank och fin. Under tiden gjorde mamman ett par mackor, för en halv tallrik gröt är klent att rida på, och såg till att få med hästpass, kamera och dricka. Hon hade fått in vaccinationerna i tdb bara ett par dagar tidigare - och hoppades att allt nu skulle vara på plats för start i den allra första lokala hopptävlingen, lätt E.
 
Pappan gav sig av mot tävlingsplatsen på cykel vid halv sju-tiden. Det var så fint väder att han tyckte det var onödigt att ta bilen för att ta sig den knappa milen till tävlingsplatsen. Han skulle hjälpa till i caféterian hela förmiddagen.
 
Mamman och ponnyryttaren lastade ponnyn vid 7.20, och det gick som vanligt så lätt som det kan. Solglasögon packades med i sista stund, och så åkte den stora pickupen sakta över alla gupp och gropar i grusvägen så att ponnyn skulle få en bra resa.
 
Framme vid tävlingsplatsen hoppade ponnyryttaren ur bilen och gick banan ett par varv medan mamman parkerade och erbjöd ponnyn vatten. Hon öppnade alla luckor så att det blev luftigt och bra, och gick sedan för att möta ponnyryttaren, som nu kunde banan bra. De pratade lite om maxtid, som ju inte varit aktuellt på pay and jump, och enades om att planen var att rida bra vägar och försöka hålla ett bra och inte för långsamt tempo. Men inga dåliga vägar - det var det inte värt i första starten.
 
Efter toabesök och koll på några av dagens första starter, gick det att klämma ner en halv macka, och sedan var det dags att klä på stövlar, hjälm och väst, och ta ut ponnyn. En annan familj hade missat regeln om att inte ta ut ponnyn i bara grimma, men de blev glada över mammans snälla påpekande om att det nog var bäst att tränsa innan någon klagade.
Så var det dags att rida fram. Pappan fixade mackor i cafeterian och såg ut att trivas där, och mamman höll koll på framridning och när det var dags att få gå in på framhoppning. Serva med dricka och hålla modet uppe. Ponnyryttaren var nervös, men kunde ändå le över att rida sin snälla, fina ponny. Ponnymamman passade på att ta några bilder även på klubbkompisar och på en fjordhäst, som förstås måste uppmärksammas när vi inte hade fjording med.
Efter alldeles lagom mycket framridning var det dags för start. Kanske kände ponnyn stundens allvar, för han var tvungen att lägga en liten hög medan ekipaget före red. Annars verkade han allt annat än nervös - en klippa att ha med för en ovan ryttare. Mamman tyckte inte att hon heller var nervös, men filmen blev allt lite skakig, och inte precis något mästerverk...
Ritten började lite försiktigt, men de hoppade ettan och tvåan utan problem. Sedan hittade de rytmen och red i ett fint och mjukt tempo med justa vägar alla de resterande hinderna. Felfritt på hinder, men ett förargligt tidsfel blev det. Så första utanför placering i denna lätt E, bedömning A, Snopet och jättebra samtidigt. Vill du se ritten finns den på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=x-8jN2Htd04
 
Ponnyn fick trava och skritta av, klappas om och få morötter. Han borstades och så på med skydden och in i transporten igen. Lika lätt som alltid. Nu passade det att dricka också, så han tog några liter innan ponnyryttaren och mamman gick och fikade i cafeterian, så pappan fick sälja lite mer fika, och sen köpte ridbyxor, som ryttaren kunde behöva. Just då var det en ryttare som flög av in i ett hinder och slog sig. Ponnymamman påminde om att hellre en lugn ritt med ett tidsfel än att slå sig i hinder, om ponnymamman får välja. Efter en stunds eftertanke kändes ju resultatet rätt bra även för ponnyryttaren.
 
Pappan tackade nej till erbjudandet att låta cykeln åka transport hem, och stannade och jobbade i caféterian en stund till - det var ju mycket roligare än han trott. Så ponnyn, ryttaren och mamman åkte hem och fixade lunch, och så kom pappan efter en stund.
 
Sedan var alla jättetrötta. Fast de inte gjort så mycket. De segade en timme efter lunchen, men sedan gick pappan ut och sågade ett nerfallet träd och mamman tömkörde treåringen och red sedan ut en runda på sin häst i underbart solsken. Ponnyryttaren erbjöd sig att laga kvällsmat medan mamman fodrade hästar. Alla var nöjda med en fin dag.
 
 
 
1 kommentar