Hoppar treårstestet

 
Jag har inte anmält Aska till treårstest. Fast det finns en jättefin möjlighet i samband med riksutställningen för fjordhäst. Fast jag hade planerat för det och tänkt det. Och fast hon hoppar bra.
 
Jag känner helt enkelt att vi inte är förberedda för det. Vi började träna i god tid. Har löshoppat då och då. Hon har energi och fin teknik. Hon är rädd om sig och hon rättar sig. Hon hatar att riva. Vi har tränat upp till 85 cm, och det var lätt. Hon blev ändå tveksam när vi höjde lite till, så jag backade och fortsatte där det var lätt och roligt. 
 
Vi hade tänkt träna en del i sommar. Och även åka till ridhus och löshoppa. Men det blev dåligt med det. Någon gång hemma har vi hoppat, och det går fint. Men tid och kraft räckte inte till att resa till ridhus. Fast hon är snäll att resa med. Och fast jag hade tänkt det. Den här sommaren var inte bästa sommaren, inte alls. Jo, vi har ju varit i ridhus, som du kan se på bilden. Men då tränade vi visning, och Denver hoppade uppsuttet. Aska fick hjälpa till att plocka bort bara. 
 
Jag tänkte länge att det ordnar sig. Vi tar ikapp detta sen. Och det gör vi förstås. Fast inte till början av september. Det finns ingen sådan tid nu. Och eftersom hon är klok, positiv och känslig så vill jag vara rädd om det stora förtroende hon visar. Jag vill inte svika genom att utsätta henne för något hon är dåligt förberedd för. 
 
Aska är dräktig och hinner utvecklas som hopphäst senare. Hon får följa med på riksutställning. Det får räcka med det denna gång. 
 
0 kommentarer

Dubbelnolla

De gjorde allt enligt plan, Unni och Denver, på sin första tävling med mer än bara grundomgång. Det blev dubbelnolla i lätt D A:0/A:0. Bra jobbat! Deras andra lätt D tillsammans efter bara drygt ett år ihop.
 
Planen var såhär:
1. Kom ihåg banan och se till att ha en plan för hur den ska ridas (vägar mm)
2. Försök rida felfritt i grunden
3. Försök rida felfritt i omhoppningen med mjuka vägar och rimligt tempo.
I och med det hade vi väl också nästan sagt att placering blev det nog inte. Det var helt enkelt inte viktigt denna gång. Unni tyckte efteråt att de kunde ha haft ett lite bättre tempo. Men det var svårt att rida fram bra i en hage, tyckte hon. Denver fick ingen tävlingskänsla där. Kanske inte Unni heller.
 
Och vi var nöjda med dagens prestation. Det var ju precis enligt plan. De blev 11 av 16, med den långsammaste tiden av dubbelnollorna. Och det var en bit kvar till den tid som krävdes för placering denna dag, så lite bättre tempo hade inte räckt.
Närmast den gränsen var klubbkompisen Klara, som petades ut till en femteplats (fyra placerade) med sin ponny, som ändå gasade bra mycket mer än Denver. Eftersom hon startade precis före Unni hann vi få med henne på bild också. Kanske kan kännas sämre att vara femma i det läget, än att som Unni klara sitt mål för dagen och vara nöjd med det. Bra jobbat av båda, oavsett.
 
Och det är härligt att kunna åka ut och tävla mot sina egna mål. Vi får se vad målen blir nästa gång, men vi är noga med att ta ett steg i taget, och inte försöka öka svårighetsgraden för fort. Viktigaste målet, som vi alltid har, är att det ska vara trevligt. För alla!
 
 
 
 
 
1 kommentar

Från kris till kalaskänsla i Kinda

 

Att åka på tävling kan vara spännande. Ibland blir det spännande på helt fel sätt. Unnis debut i lokal lätt d hoppning igår höll på att inte bli något alls. I alla fall inte nu. Med lite bättre uppmärksamhet hade vi nog inte kommit fram. Så här var det när vi for mot Kisa (och Kinda kommun för att snurra till det) igår morse:

Jag tyckte mig se något som rök bakom transporten och planerade stanna, men det syntes bara några meter och vägen saknade bra plats att stoppa, så jag körde vidare. Jag såg inget mer misstänkt, så jag släppte det. Lite senare hörde jag ett lite skavigt ljud ibland. Unni tyckte det kom bakifrån, men jag trodde mer på bilen. Ibland hördes inget, men ljudet hängde i sista milen av och till. Mest när vi svängde åt höger.

Väl framme hos Kinda ridklubb förstod jag. Det var inte inbillning, och det var en väldig tur vi hade boggie. Vänster bakdäck fanns inte längre, och fälgen hade sett sina bästa dagar.

Hmm, det var ju inte bra alls. Men Denver var obekymrad, och hade ju inte heller visat något onormalt i kameran under färd. Så vi parkerade och bestämde oss för att detta tar vi sedan. Först gå banan och rida fram. Sju språng i lätt D clear round - det kändes som en lagom debut på nya höjden 80 cm. Inte ny för Denver, men för ekipaget.

Det var väldigt varmt redan vid nio när tävlingen startade, men nu gällde det att inte tänka på det, utan rida och vara glad att det fanns en tävling mitt i sommaren. Och det gjorde de. Dessutom gjorde arrangörerna allt för deltagarna. Chauffören fick kaffebiljett, ryttaren erbjöds vatten innan insläpp och fick ett paket saft efter målgång.

Och visst levererade Denver tillsammans med Unni: en stadig och felfri runda väl inom maxtiden. En grönvit rosett leverades tillsammans med saftpaketet vid utsläpp. Jag kunde fota en nöjd ryttare och en fin ponny, som faktiskt inte var så varm.

Vid banan hade jag träffat på världens bästa Bodil med dotter och dotterns kusin. Bodil är en av bloggens trognaste läsare och precis en sådan människa som jag ville träffa där och då. Tillsammans hjälptes vi åt att filma och fota Unni och Denver, och sedan fick vi sällskap bort till bilen.

Jag grävde fram domkraft, fälgkors och lite annat. Bodil letade upp några plankor att lägga under domkraften, och medan tjejerna hjälptes åt att sadla av så plockade vi fram reservhjulet (tack för att det fanns ett sådant!). Flera funktionärer hade erbjudit sig hjälp - om det behövdes kunde de nog lyfta transporten med traktor med pallgaffel! Men det gick fint med bara domkraft.

Just som vi närmade oss den kritiska frågan om hjulen skulle gå att lossa kom en ponnypappa fram. Han såg betydligt starkare ut än vi kände oss, så jag tackade ja till erbjudandet om hjälp. Det var nog tur - för de satt hårt. Men han fixade det, och snart var reservhjulet på plats. Av ett proffs som jobbade med bilar, visade det sig. Han ville inte ha mer än tack, men jag fick lov att mejla några bilder på dottern, som tog en fin tredjeplats i lätt C med sin connemaraponny.

Vi fikade med de andra räddarna i nöden, och kunde sedan åka hem med en fantastiskt fin känsla från denna dramatiska tävlingsdag. Och vi vill säga tack till alla som erbjöd hjälp eller hjälpte oss, och också tack till Kinda ridklubb för välordnade och trevliga tävlingar. Och inte minst för bra vägbeskrivning och tydliga skyltar vid vägen!

  

 

0 kommentarer