Tittar på dig

 
Har du tänkt på att kor alltid tittar på dig? De har blicken på dig, ofta kommer hela flocken nyfiket fram. Spanar in vad du vill och om du verkar gå att lita på. Om de är trygga kommer de hela vägen fram. De verkar vara väldigt intresserade av oss. Ibland när jag har gjort registreringar av kor i en ladugård så undrar jag vem som egentligen iakttar vem. Kanske är det ömsesidigt. 
 
Det är ganska olika hur djuren i olika besättningar beter sig. En del har fullt förtroende, är lugna och nyfikna. På andra ställen är de mer lättskrämda, rusar iväg för minsta oväntade händelse.  Det kan bero på att de sällan träffar någon annan än sin vanliga skötare, och att jag är en konstig figur, även om jag dragit på en overall istället för den ganska skrämmande veterinärrocken. Eller på att de inte hanterats lika bra som på de gårdar som har lugna djur. 
 
Två av föreläsningarna på världsveterinärkongressen i Sapporo, Japan, som jag besökte sista veckan i augusti, handlade om kommunikationen mellan människa och ko. Vi fick se många fina exempel på hur man effektivt och lugnt kan flytta kor bara genom rätt position och blick. Helt utan käppar, skrik och slag. 
 
Det handlar om att vara synlig, men lugn och stå kvar. Små och välanpassade förflyttningar. Korna har då ett öga på dig och ett öga mot riktningen dit de är på väg.  Hjälp dem finna vägen genom att du också visar med blicken vart de ska. Och be dem om samarbetet. Om de inte gör som du vill är det inte deras fel - det är du som inte varit tydlig nog. Att bli arg hjälper förstås inte. Och när de gör rätt så backa lite som ett tack eller tecken att det var just det du önskade. 
 
Mycket av detta gäller även hantering av hästar. Att släppa pressen och visa att det var rätt i så viktigt för fortsatta framsteg i många lägen. Ett sådant bra exempel är vid lastning. Fortsätt inte pressa och dra när du får ett steg framåt. Tacka genast med minskat tryck, så kan du snart få lite till. 
 
En ytterligare viktig dimension i detta är att djur som inte är trygga med dig och inte litar på dig, kommer att göra allt för att dölja sjukdomssymptom. Helt naturligt för ett bytesdjur. Detta beteende ligger rotat sedan många generationer. Men den otryggheten kan leda till att vi alltför sent upptäcker att någon inte mår bra. Det är vårt ansvar att se till att de är trygga med oss och vågar berätta när de inte mår bra. Förhoppningsvis möts du av förväntansfulla blickar när du möter dina djur. Och då är du antagligen lika intresserad av vad de vill berätta för dig, som du är nyfiken på dem. 
0 kommentarer

En nyttig påminnelse

Jag fick med mig många intryck från världsveterinärkongressen i Sapporo, Japan, i slutet av augusti. Och av många olika slag. Även sådant som man vet sedan förut kan vara nyttigt att påminnas om. 
 
Då tänker jag bland annat på synen på djur och djurvälfärd. Självklart ska vi alltid sträva efter att bli bättre även i Sverige, men jag tycker att det är tråkigt och orättvist när svensk djurhållning ibland anklagas för missförhållanden som inte alls sker här. Och jag tror att den som vill göra verklig skillnad för djuren kunde satsa på insatser för att förbättra i sådana länder. Och framför allt ska vi vara rädda om de duktiga bönder och djurägare vi har. Världen behöver goda exempel. 
 
Jag kommer att ge några få exempel på saker som aktualiserades under resan. Du kan också se det som ett gott skäl att vara noga med att välja varifrån du köper kött. Och om man tänker på levande djur som hundar bör man tänka på att man knappast löser några problem med att "rädda" individer från dåliga platser. Ibland kan det snarare leda till att fler djur hamnar i samma situation. Ett litet axplock av saker jag påmindes om:
 
 
- Hundvalpar säljs i djuraffärer och sitter en och en i akvarielika glasburar utan sällskap, t.ex. i Japan. De ser ofta ut att vara väldigt unga, men är inte tillsammans med mamman eller kullsyskonen. Detta är förbjudet i Sverige, både att sälja dem i djuraffär och att ta dem från tiken för tidigt. 
 
 
- I bland annat Australien används inte bedövning när kalvar kastreras och avhornas. I Sverige är det lagkrav på bedövning, och en stor del av kalvarna får även smärtlindring efteråt, vilket är väldigt bra. Att genomföra detta ingrepp utan bedövning är förstås mycket smärtsamt, men hittills anser australiensarna att det tar för lång tid att ge bedövning. 
 
- I Australien transporteras också väldigt unga tjurkalvar långa sträckor till slakt. De långa transporterna gör kalvarna helt utmattade och är ett stort välfärdsproblem. De kallas booby calves, om du vill söka mer att läsa.
 
- Levande ål i en tunna på gatan hittade jag till försäljning strax utanför hotellet. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge de haft det så... På liknande sätt fanns krabbor i drivor i akvarier på restauranger, och även fiskar i trånga akvarier helt utan något annat innehåll än vatten och fisk. Jo, det är klart att fisken är färsk, men det känns inte bra...
 
- För att få optimal köttkvalitet med mört och marmorerat kött är den japanska wagyun så hårt avlad att man har fått stora inavelsproblem och allvarliga genetiska sjukdomar som innebär stort lidande för de djur som drabbas. De utfodras dessutom med stora mängder kraftfoder och minimalt med A-vitamin av samma skäl, och det leder också till sjukdomar. 
 
- Fortfarande använder alldeles för många länder på tok för mycket antibiotika i förebyggande syfte. Tjurar som säljs från Frankrike till Italien för slutuppfödning till slakt transporteras långt och kommer från många olika platser, och denna stress ökar risken för lunginflammation. Därför får de antibiotika som rutin vid ankomst, vilket knappast kan vara ok, och definitivt innebär risker för antibiotikaresistens. 
 
- Det är fortfarande så för världen som helhet att en större mängd antibiotika ges till friska djur än till sjuka människor. Detta är ett sätt att maskera dålig djurhållning. I Sverige är det förbjudet sedan 30 år! I en region i Thailand behandlas 94 % av korna får juverinflammation, och nästan 4 % av prover av tankmjölk innehåller den resistenta bakterien ESBL. 79 % av grisgårdarna där har ESBL. 
0 kommentarer

Kan gentest lösa inavelsproblemen?

Om man är intresserad av avel så är det i grunden samma förutsättningar och frågeställningar oavsett djurslag. Och även med ganska olika mål för aveln kan diskussionen och problemen likna varandra. Jag påmindes om det när jag hade nöjet att ta del av en presentation om inavelsproblem hos den japanska korasen wagyu, som är en svart köttrasko, känd för ovanligt marmorerat och mört kött, när jag deltog i världsveterinärkongressen i Sapporo, Japan. 
 
 
 Rasen Japanase black cattle eller wagyu fick en kraftigt ökad inavelsgrad i början av 1990-talet på grund av att man valde att fokusera på ett fåtal av de tjurar som hade allra bäst egenskaper och med hjälp av semin kunde man använda dem till otroligt många kor. Man uppmärksammade att det började dyka upp fall av genetiska sjukdomar. Det var allvarliga defekter med recessiv arvsgång, och det kom snabbt en hel rad sådana sjukdomar. Blödarsjuka, njurfel, svagfödda kalvar (som dog kort efter födelsen), ögonmissbildning och dvärgväxt nämndes vid föredraget.
 
För de flesta av de kända sjukdomarna finns nu gentest, och för tjurar som ska användas till semin ställs krav på att de är testade för dessa sjukdomar. Det är förstås bra och nödvändigt för att minimera risken för att sjuka eller missbildade kalvar föds. Om den ena parten i en kombination är testad och fri från en viss recessiv defekt så kommer avkomman inte få den sjukdomen. 
 
Men slutsatsen var ändå att det inte gjordes några insatser för en generellt sänkt inavelsgrad. Det helt dominerande avelsmålet var "best performance", vilket i detta fall betydde bästa köttkvalitet och köttmängd. Alla ville använda de allra bästa avelsdjuren, trots de risker som man kände till. Och trots att alla säkert vet att egenskaper går förlorade när man begränsar underlaget för aveln. Egenskaper som kan vara omöjliga att få tillbaka. Kanske är det värre än defekterna, som ju ofta går att testa för. 
 
Min spontana reflektion är att jag känner igen detta från så många andra djurslag och raser. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi minns att gentest aldrig kan ersätta sunt förnuft och en klok avelsplan. Enskilda uppfödare kan inte ta ansvar för sådana saker, men de kan bidra. Som så ofta är det nog ännu mera kunskap som behövs. Både i Japan och här hemma. 
0 kommentarer