Trist

 
Ibland är det trist och tungt. Då hjälper det inte så mycket att solen skiner och våren är som vackrast, i alla fall inte för stunden. Jag brukar säga att när det går riktigt bra, då får man energi för att mocka och fodra en vinter till. När det är motigt så är det förstås lite tvärtom.
 
Jag är i alla fall glad att jag nu inte ska ägna hela dagen åt den långa resan hem från Norge. Jag hade hoppats kunna åka till Nordfjordeid och få se Hangvar Kry och alla andra hingstar. Men det gick inte att få ihop med resten av livspusslet denna gång. Vädret verkar ha varit fantastiskt, och det var säkert härligt att vara där. Men hemresan är lång, och på något sätt sällan så inspirerande som vägen dit. Så den är skönt att få slippa.
 
Särskilt nu när det blev tummen ner för Hangvar, igen. Han fick ettårigt avelsgodkännande för två år sedan, när jag var där och hade glädjen att vara med och uppleva detta. Sedan kom han åter i fjol och gjorde ett enastående bra bruksprov, bästa för året, men fick en mindre veterinär anmärkning och godkändes inte.
 
I år visades han igen, och gjorde ett riktigt bra körprov. På bilderna ser han också riktigt fin ut - bättre utställningskondition är någonsin förr, efter vad man kan se på bild. Jag lånade en bild från Fotografen Eide som Norges fjordhestlag lagt ut från visningen, ovan. Jag tycker han ser fin ut, och i kombination med lite ovanligare stam och väldigt bra bruksegenskaper hade jag hoppats. Men poängen blev  6,5-6,5-6,5-6-6,5 Ikke kåret. Skalan används inte riktigt som i Sverige, men det känns ändå visset.
 
Jag lade nästan hela gårdagen på föreningsarbete. Det blir nog en del idag med. Det är klart att det egentligen inte alls har något att göra med hur bedömningen gick i Norge igår. Men det påverkar ändå. Påverkar lusten, inspirationen och motivationen.
 
Det kommer nya dagar, och det blir bättre. Och det finns säkert andra som är mer besvikna än jag. Hangvars ägare har jobbat hårt för att förbereda honom och visa honom på bästa sätt. Hon har också fått många att tycka han är fantastisk. Jag ska försöka vara glad för det och för all reklam han ändå gjort. Jag får gå ut i hagen och hoppas att våren och att vara med hästarna ger inspirationen tillbaka. Det här är spelets regler, och jag säger inte att det var fel. Men just nu är det tungt ändå. Kanske för att det varit motigt redan, med Rones död och Finjas förlorade föl. Så just nu undrar jag om det är värt allt slit, med hästarna här och med föreningen. Men jag ska inte ta ställning till det idag, och inte imorgon heller, tror jag.
 
Två bilder från 2015 nedan.
 
 
2 kommentarer

Håller tummarna

 Jag har redan börjat hålla tummarna för Hangvar Kry. Jag hoppas så att han ska bli godkänd i Norge när han visas igen i början av maj. Han ser riktigt fin ut på de nya bilder jag sett, och jag hoppas att det ska räcka hela vägen denna gång. Jag önskar att de norska domarna ska se att hans härstamning inte är dussinvara, utan kan vara ett fint och värdefullt komplement. Särskilt som han visat sig besitta utmärkta bruksegenskaper.
I fjol gjorde han det klart bästa bruksprovet av alla på Nordfjordeid. Men fick ändå tummen ner, på grund av mindre veterinära anmärkningar, som jag inte förstod fullt ut. Särskilt inte som han godkänts året före, och då var OK både veterinärt och exteriört. Båda hans föräldrar är ELIT-premierade i Sverige, och båda har dessutom meriterat sig för förärvningspris (Muska och Hauk Thun).  Att han har en ovanligt mörk och fin musblack färg är en extra bonus.
Jag var i Nordfjordeid för två år sedan och fick uppleva att han blev godkänd. I fjol kunde jag inte åka, och det var synd att missa hans suveräna bruksprov, men resten kunde kanske kvitta. Även om det varit bra att få se själv. I år tror jag att jag får svårt att få ihop allt annat med en så lång resa. Kanske, kanske om jag hittar någon mer tok som vill göra en snabbvisit och bara vara på plats fredag-lördag, och som vill dela den upplevelsen med mig. Och så att vi hittar någonstans att bo. Jag släpper inte drömmen helt än, även om det verkar svårt.
Hur det än går, så kommer jag förstås att följa allt som händer noga. Tummarna håller jag redan nu, som sagt.
 
0 kommentarer

Svensk fjordhäst, eller dansk och norsk?

Då och då läser man kommentarer om hur svenska, danska eller norska fjordhästar är. För mig finns bara fjordhästar...
 
Visst är det sant att typen och en del andra egenskaper i genomsnitt skiljer lite grann mellan de olika länderna, och det gäller även andra fjordhästländer än de nämnda. Men likheterna är mycket större, precis om variationen inom landet. Det går att hitta stora, små, lätta, tunga, rörliga, grovbenta, gracila, lugna, energiska och så vidare i alla länder som har fjordhäst. Var man än ska köpa fjordhäst gäller det att veta vad man vill ha och inte tro att bara för att den kommer från ett visst land, eller bara för att den är fjordhäst, så är den säkert på ett visst sätt.
 
Och alltid när vi pratar fjordhäst tycker jag att det är viktigt att vara rädd om en genuin rastyp, och så förstås en häst som är sund till både kropp och själ. När det är på plats, så finns det utrymme för en del variation i resten.
 
Jag roade mig med att ta en överblick av hur svenska de svenska fjordhästarna är, egentligen. För att göra det enkelt så tittade jag på hingstarna, och gick igenom de hingstar som löste licens i år. Jag delade in dem i fyra grupper:
1. De som själva var importerade, och det var 5 stycken, både från Norge och Danmark.
2. De som hade en importerad far (och här räknade jag även söner till Aslan som är en moderlivsimport). De var 17 st.
3. De som hade en importerad farfar eller morfar, och de var nio stycken.
4. De som hade svenskfödda hästar i minst två led, dvs ingen importerad far- eller morförälder. Det var fem stycken, nämligen Hassle Kry, Furubäcks Io, Brynje, Temperament och Allman.
 
Av detta kan man dra en massa olika slutsatser, men kanske allra mest att så väldigt svenska är inte de svenska fjordhästarna... Jag ser med spänning fram emot vad resultatet av inavelsstudien ska bli, och är övertygad om att vi ligger bättre till än en del andra, för vi har en stor bredd i vår avel. Men jag skulle också önska att vi kunde bli ännu bättre på att ta vara på detta, och vara rädda om de bästa resultaten av vår avel. Jag tror inte vi ska prata om svenska linjer, men däremot har vi en del stammar som är sällsynta, och därmed ett viktigt tillskott för den genetiska variationen i ett större perspektiv. Om vi ser som rasen just som fjordhäst så tror jag att vi kommer allra längst.
 
En svenskfödd fjordhäst med fem av åtta anfäder i femte led födda i Norge, och så några grenar som tar vägen via Danmark, alltså precis som det ofta är...
 
 
1 kommentar