En månad för tidigt och inga fjordhästar?

Jag har varit i Norge ganska många gånger, och oftast i början av maj för att se hingstkåringen i Nordfjordeid. I år blev det istället en resa en månad tidigare, och Nordfjordeid står jag över detta år, för att vara hemma och hålla koll på fölningarna. 
 
Men en semesterresa i den vackra norska naturen är ju inte fel, så vi gjorde vår första skidsemester någonsin. Det blev skidor både utför och på längden. Skidläraren i alpinbacken fick en utmaning med sina två äldsta nybörjare någonsin, och så en mer vanlig elev i forma av Unni som var både yngre och hade provat förut. Men efter en timme hade hon lotsat oss hela vägen ner. En timme av en massa plogning, fall och skakiga ben. Ingen kan säga att vi åkte bra, men vi klarade det! Och vi ägnade sedan en timme åt egen åkning i nedre delen av backen, och hade oväntat kul. De andra dagarna fick det bli längdåkning, för liften stängde för säsongen, och det var härligt i fina spår. Så vi är rätt möra i benen, men glada att det till slut blev en skidsemester.
 
Minns ni förresten islandshästen Faxi, som var förra årets aprilskämt? Precis på dagen ett år senare red både Unni och jag honom på riktigt. Min svägerska Annika äger två islandshästar, och Faxi flyttade ju aldrig till oss (var aldrig till salu heller), men vi skojade om att han skulle bli Peppes nya häst - lilla, svarta Faxi till långbenta Peppe. Nu hade han chansen att prova, men Peppe nöjde sig med att titta på och fotografera, medan Unni och jag försökte hitta tölt-växeln på Annikas båda islandshästar. Det blev lite grisepass först, för det var bra länge sedan jag red islandshäst senast, och Unni har inte provat innan, men ganska snart fick vi till det. Långt ifrån bra, men i alla fall lite känsla. Vi bytte häst efter halva tiden, och kunde konstatera att de båda hästarna var ganska olika, och även ganska olika jämfört med de hästar vi brukar rida.
 
Skidor och islandshästar i Norge - men fjordingar då? Nja, nu var vi ju inte på Vestlandet denna gång, utan kom bara till Gudbrandsdalen, som är mera av ett Döledistrikt. En enda fjording fick vi syn på under hela resan i Norge, så vi såg faktiskt fler längs vägen i Sverige. Men nästa gång vi besöker Annika tror vi att hennes musblacka fjording har flyttat in. Det ska bli kul! För visst är islänningarna helt ok och snälla hästar, men efter så många år i Norge är det ju dags för en fjording, och nu är han snart hemma! Extra roligt att det blev ett barnbarn till Muska! Och det är faktiskt inget försenat aprilskämt!
 
 
 
0 kommentarer

Trist

 
Ibland är det trist och tungt. Då hjälper det inte så mycket att solen skiner och våren är som vackrast, i alla fall inte för stunden. Jag brukar säga att när det går riktigt bra, då får man energi för att mocka och fodra en vinter till. När det är motigt så är det förstås lite tvärtom.
 
Jag är i alla fall glad att jag nu inte ska ägna hela dagen åt den långa resan hem från Norge. Jag hade hoppats kunna åka till Nordfjordeid och få se Hangvar Kry och alla andra hingstar. Men det gick inte att få ihop med resten av livspusslet denna gång. Vädret verkar ha varit fantastiskt, och det var säkert härligt att vara där. Men hemresan är lång, och på något sätt sällan så inspirerande som vägen dit. Så den är skönt att få slippa.
 
Särskilt nu när det blev tummen ner för Hangvar, igen. Han fick ettårigt avelsgodkännande för två år sedan, när jag var där och hade glädjen att vara med och uppleva detta. Sedan kom han åter i fjol och gjorde ett enastående bra bruksprov, bästa för året, men fick en mindre veterinär anmärkning och godkändes inte.
 
I år visades han igen, och gjorde ett riktigt bra körprov. På bilderna ser han också riktigt fin ut - bättre utställningskondition är någonsin förr, efter vad man kan se på bild. Jag lånade en bild från Fotografen Eide som Norges fjordhestlag lagt ut från visningen, ovan. Jag tycker han ser fin ut, och i kombination med lite ovanligare stam och väldigt bra bruksegenskaper hade jag hoppats. Men poängen blev  6,5-6,5-6,5-6-6,5 Ikke kåret. Skalan används inte riktigt som i Sverige, men det känns ändå visset.
 
Jag lade nästan hela gårdagen på föreningsarbete. Det blir nog en del idag med. Det är klart att det egentligen inte alls har något att göra med hur bedömningen gick i Norge igår. Men det påverkar ändå. Påverkar lusten, inspirationen och motivationen.
 
Det kommer nya dagar, och det blir bättre. Och det finns säkert andra som är mer besvikna än jag. Hangvars ägare har jobbat hårt för att förbereda honom och visa honom på bästa sätt. Hon har också fått många att tycka han är fantastisk. Jag ska försöka vara glad för det och för all reklam han ändå gjort. Jag får gå ut i hagen och hoppas att våren och att vara med hästarna ger inspirationen tillbaka. Det här är spelets regler, och jag säger inte att det var fel. Men just nu är det tungt ändå. Kanske för att det varit motigt redan, med Rones död och Finjas förlorade föl. Så just nu undrar jag om det är värt allt slit, med hästarna här och med föreningen. Men jag ska inte ta ställning till det idag, och inte imorgon heller, tror jag.
 
Två bilder från 2015 nedan.
 
 
2 kommentarer

Håller tummarna

 Jag har redan börjat hålla tummarna för Hangvar Kry. Jag hoppas så att han ska bli godkänd i Norge när han visas igen i början av maj. Han ser riktigt fin ut på de nya bilder jag sett, och jag hoppas att det ska räcka hela vägen denna gång. Jag önskar att de norska domarna ska se att hans härstamning inte är dussinvara, utan kan vara ett fint och värdefullt komplement. Särskilt som han visat sig besitta utmärkta bruksegenskaper.
I fjol gjorde han det klart bästa bruksprovet av alla på Nordfjordeid. Men fick ändå tummen ner, på grund av mindre veterinära anmärkningar, som jag inte förstod fullt ut. Särskilt inte som han godkänts året före, och då var OK både veterinärt och exteriört. Båda hans föräldrar är ELIT-premierade i Sverige, och båda har dessutom meriterat sig för förärvningspris (Muska och Hauk Thun).  Att han har en ovanligt mörk och fin musblack färg är en extra bonus.
Jag var i Nordfjordeid för två år sedan och fick uppleva att han blev godkänd. I fjol kunde jag inte åka, och det var synd att missa hans suveräna bruksprov, men resten kunde kanske kvitta. Även om det varit bra att få se själv. I år tror jag att jag får svårt att få ihop allt annat med en så lång resa. Kanske, kanske om jag hittar någon mer tok som vill göra en snabbvisit och bara vara på plats fredag-lördag, och som vill dela den upplevelsen med mig. Och så att vi hittar någonstans att bo. Jag släpper inte drömmen helt än, även om det verkar svårt.
Hur det än går, så kommer jag förstås att följa allt som händer noga. Tummarna håller jag redan nu, som sagt.
 
0 kommentarer