Jag blir glad

 
Vid den här årstiden är det extra svårt att hinna med att göra något vettigt med hästarna. Mörkt och ruggigt, ofta blåsigt och regnigt, och ibland väldigt halt. Och så en massa annat som måste göras (fast det är det väl jämt...).
 
Så ibland gör jag det så enkelt som det bara går. Hoppar över borstande och fixande, och bara tar tränset med mig ut i hagen och ropar på Aska. Hon kommer i full fart, glad och förväntansfull. Även när hon och alla de andra är längst bort i hagen, som  igår. Det räcker att se henne för att bli glad.
 
Hon fick en bit morot, och så på med tränset. Sedan gick vi upp till ridbanan. Full fart och en massa energi, som för det mesta med Aska. Lång skritt och mycket driv - det är långa benet före när man ska leda henne. Det var så roligt att det blev lite småbus med, och en fråga om vi kanske skulle springa lite också. Kanske lös och busa idag?
 
Nej, Unni var där och red på Denver, så det skulle vi nog inte. Vi skulle bara gå omkring och vara duktiga. Träna lite halter, att stå stilla lugnt och fint. Och trots all energi och önskan att springa så stod hon perfekt. Stilla och duktig. Fick beröm och var ännu mer nöjd.
 
Så full fart igen - i skritt alltså. Ny halt, backa några steg. Hon visste precis. Lydde snabbt, tog precis så många steg som jag bad om. Utan att tveka, fokuserad. Vi gick till pallen, och hon skulle bara vänta och stå still medan jag klev upp på den, ner och flytta den, upp igen. Hon kan det också. Vänta är viktig övning. 
 
Jag bara njuter av att jobba med henne. Hon är så snabblärd, så motiverad och så härlig. Jag tänker på Martina som uppfostrade hennes far, och som konstaterade att en så lättlärd häst hade hon aldrig förr mött. Men det ställde krav - att själv vara lika bra, lika snabb, så den lär sig rätt. Och inte hinner börja lära fel. Med en mamma som också är klok och snabb i tanken så är Aska kanske ännu mera så. Ibland tänker jag att jag inte är bra nog för att göra henne rättvisa. Att hon är en så fantastisk häst att det är svårt att räcka till som hennes människa.
 
Kanske är det så. Men jag vill fortsätta njuta av henne. Hon gör mig glad. Bilden är ett halvår gammal, men det är samma underbara blick och möte.
 
 
 
1 kommentar

Felfritt!

Igår gjorde Unni och Denver sin debut på hoppbanan. Pay and jump 40 cm på Tranås ridklubb var precis lagom start. Lagom långt borta, lagom högt och kända omgivningar och människor. Att få träna på att tävla i lagom svårighet är jättebra.
 Denver är rutinerad på hopptävling, och det märktes. Han var lugn och cool, lät sig inte stressas av andra som fräste omkring på framhoppningen. Men när han kom in på banan spetsade han öronen, och tänkte nästan hoppa hinder nummer sex innan start.
 
Det lyckades Unni avstyra utan problem, och sedan galopperade de runt den sju hinder långa banan i fint tempo. Denver verkade trivas och bjöd bra (kolla ovan!), och Unni följde med mjukt och balanserat. Felfritt över alla hinder! Och beröm från domaren om en riktigt snygg ritt, som hade haft chans på stilhoppning.
 
Rosett får alla deltagare som vill köpa, och det var klart vi ville. Kändes ju extra bra efter en felfri runda, men roligt och bra att möjligheten hade funnits ändå. Ett fint minne från en bra dag. Vi ser redan fram emot nästa tillfälle!
 
 

 
 
0 kommentarer

Minns du?

 Minns du tjejen som efter nästan två års uppehåll bestämde sig för att börja rida igen? Ha mod att utmana sin rädsla efter skadan, våga prova och verkligen vilja komma igång. Mycket mod och beslutsamhet krävdes. Men hon sa att hon verkligen ville. Och jag trodde på det.
 
Så vi åkte och köpte en snäll och långsam liten ponny. En liten Rena att bli trygg med, våga lita på, kunna utvecklas med. För liten, för gammal, för långsam. Eller alldeles lagom just då.
 
Det är faktiskt inte så länge sedan. Det var i våras. Och nu galopperar hon och hoppar hinder på en betydligt större och piggare ponny. Denver visar henne vägen vidare som ryttare. Och med Rena galopperar hon ute på åkervägar och njuter av att kunna det med.
Hon säger att hon är modigare nu. Jag tänker att hon nog var allra modigast då. Som vågade och ville. Och jag förstår inte hur fort hon utvecklats. Tack vare snälla ponnyer. Och tack vare en orubblig vilja. Det är bra gjort. Och jag är lika glad som hon när jag ser leendet när hon hoppar med Denver.
 
 
 
4 kommentarer