Glädje, fokus och energi

 
Det är så modernt att prata mål. Och det är klart att det är bra att sätta mål, veta vart man vill. Kanske helst först analysera var man är, för att hitta riktningen. Så jag säger inte att man inte ska planera och ha mål. 
 
Men jag tänker att ibland behöver man tänka på annat, eller på annat sått. Så inte målet blir en stress och skapar hinder. Typ prestationsångest. 
 
Jag har funderat en del på det den senast tiden. Inte minst sedan jag anmälde mig till en lokal kurs Bästa ritten. Den handlar om både mental träning, coachning och att utveckla ridningen. För att få till bästa ritten 2019. Ja, det behöver inte vara bäst på SM. Det kan vara bäst för mig, eller vad jag nu väljer. 
 
Fast jag visste inte om jag ville välja. Om jag ville sätta mål, sätta press och riskera det roliga, det sköna. Jag rider för att jag älskar hästar och för att må bra. Jag har börjat tävla mest för att motivera till träning, att inte skjuta på det som får mig att må bra. Om man ska tävla måste man ju träna. 
 
Så jag har verkligen varit trög i starten. Inte precis gjort min läxa att skriva mål, diskutera och formulera.  Men faktiskt tänkt en del ändå. 
 
Första träffen efter jul anmälde jag mig till trots dåligt gjorda läxor. Förberedde hela dagen för att bli klar i tid att åka. Skulle just gå ut och fodra innan resan när det började snöa. Och kände mig så trött. Det hade varit lite för mycket de senaste dagarna innan. 
 
Jag satte mig igen istället för att skynda vidare. För vems skull gjorde jag detta? Och vad ville jag? Åka bil i snöyra i en timme dit, en timme hem och komma hem ännu tröttare? Nja, det kanske inte var en bra ide. Jag var rätt nöjd när jag hade skickat sms att jag inte kom. Det var redan betalt så inget dåligt samvete. Jag förlorade de kronorna, men vann en lugn kväll. Som jag behövde. 
 
Det var ju också en lärdom. Helgen efter åkte jag på kursen, dagtid denna gång. Jag både red, deltog i clinic och var på teori om coachning. Målen hade jag inte spikat, men kanske börjat närma mig. 
 
En av ryttarna på clinicen var ponnyryttare. Regerande svensk mästare, bara 15 är. Hon både red och berättade om sina förberedelser och framridning. Om hur hon gick in i bubblan, och precis innan start var det tre saker som gällde: energi, fokus och glädje. 
 
Inte vinna, nå vissa procent eller något sådant. Vara just där, fokusera på det, ha energi och kraft och ha roligt, glädja sig åt att få göra just detta, just här och nu. Klokt, tycker jag. Kanske har Ellen Olsson inte kommit på det själv, men hon har visat att hon trots sin ungdom kan förvalta och förstå detta. Hon har alldeles säkert mycket högre mål i dressyr än jag någonsin kommer ha. Men de sätts på lång sikt. I stunden är glädjen viktigare. 
0 kommentarer

Ha kul!

 
Den här årstiden är inte den mest inspirerande som hästägare. Ännu så länge har det väl ändå varit OK. Men om det var svårt att hålla motivationen uppe redan när det blir mörkare och kallare för varje dag, så blir det ju ännu svårare att hålla igång när mina dressyrträningar tar uppehåll från nu ungefär. Jag missade dessutom den senaste och kanske sista för året på grund av jobbmöte.
 
Så plötsligt fick jag nys om att grannklubben i Ölmstad skulle ha WE-kurs med fem tillfällen för träning av teknik. Varannan fredag kväll skulle det bli, med start i fredags. Inte många dagar innan som jag fick höra om det, men valet var enkelt. Ella och jag gick en introduktionskurs där för flera år sedan. Tre tillfällen med teori och ridning. Vi var sjuka en gång, och red inte då, men ett par gånger hann vi prova i alla fall de flesta hindertyperna.
 
Det gav Ella mod att anmäla sig till DM, där hon tog silver bland juniorerna. Jag tävlade inte då, men har provat senare, två gånger med två år mellan. Och inga lektioner alls mer, utöver introduktionen. Lite har jag ju tränat hemma. Men ska man vara ärlig så har jag haft fullt sjå att se till att veta HUR alla hinder ska ridas. Att dessutom fokusera på att rida dem riktigt bra - ja, där har jag ju inte varit.
 
Men trots det så red jag alla hinder godkänt på tävlingen i höstas. Och framför allt var det så ROLIGT! Jag kunde inte låta bli att ropa efter målgång i speeden, bara för att det gav så bra känsla.
 
Så nu är vi igång. Det var kallt och rått och lite skumt väglag i fredags kväll, men vi kom iväg och vi kom fram. Gruppen var en häftig mix med två lusitano (som satsar på att rida medelsvår), en shetlandsponny (som har lätt D som närmaste mål), två hästar runt ponnymaxgränsen och så Desolett och jag. Olika hästar, olika nivåer, men vi tränade samma hinder, och vi hade en jättetrevlig timme ihop.
 
Och kanske var det allra roligaste att jag kände att Desolett också var lika glad. Jag vet inte vem som smittade vem, eller om det kanske var så att hon ser en annan mening när man rider dressyr i samband med hinder. Fina volter runt två tunnor, bra halt vid bordet och så satsar vi med lansen. Hon var pigg, gick i fin och bra form och bjöd på ett par bocksprång också. Jag bara log, och njöt när hon liksom frågade vad som var nästa hinder.
 
Hon är ju fin i dressyr med, och så klart vi behöver träna det också. Men jag tror att detta är precis vad som behövs för att ge oss mer inspiration i denna mörka årstid. Jag ser redan fram emot nästa gång!
1 kommentar

Där konsten slutar...

 
Där konsten slutar tar våldet vid – ett citat av Sandström och som finns i gula ridhuset på Strömsholm. Tyvärr är det nog så att alltför många brukar våld mot sin häst, utan att ens förstå att de gör det. Ibland av ren okunnighet, ibland ivrigt påhejade av lika okunniga tränare.

Jag tänker nu på alla de skador som utrustning och dålig ridning/körning orsakar hästar. Enligt de gällande föreskrifterna för hästhållning finns följande krav för utrustning: ”… ska vara väl anpassad, utformad och anbringad samt i sådant skicka att den inte orsakar skada eller sjukdom.”

Jag vet att Jordbruksverket då och då får frågor om att de borde testa utrustning till hästar, och ange vad som är godkänt. Tyvärr är det inte alls så enkelt. Ett träns som passar och fungerar bra på en häst, kanske inte alls är lämpligt till en annan. Och sedan har vi den andra faktorn – vem som håller i den andra änden av tygeln. Kanske det som gör allra störst skillnad. Men visst; både val av utrustning, hur den tillpassas och hur den används spelar roll.

Ett av föredragen på Veterinärkongressen tog upp detta. Det var den danska veterinären Mette Uldahl som berättade om en stor dansk undersökning, där de hade tittat på användning och typ av spö, sporrar, bett och nosgrimmor, och samtidigt dokumenterat skador hos tävlingshästar i flera olika grenar.

3143 ekipage registrerades, varav 1383 dressyr och 1454 hoppning, resten var fälttävlan och distansritt. De hade varit på totalt 150 tävlingar.

För sporrar kunde de se att skador i form av avskavd päls, vita hår, sår eller blod var vanligast i dressyr och främst hos ekipage på lägre nivå. När ryttarna blev duktigare minskade skador av sporrar, och det är förstås i grunden positivt. Man kanske ska fundera på att inte få använda sporrar på lägre nivå. Att öka sporrens längd med 1 cm höjde förekomsten av skador tydligt.

När det gäller bett och nosgrimmor började Mette med att konstatera att ryttarens personlighetstyp påverkar vilket slags bett de väljer. Vilka skador som blir hänger samman med hela tränsets utformning och nosgrimman, samt förstås av ryttarens hand. Även om det fanns en del skador på utsidan (på huden) så var det mycket mer skador på insidan i mungipa och kindslemhinnan. 9,2 % av de undersökta hästarna hade skador i munnen!

En stor andel var kroniska skador med ärrvävnad.  De kunde inte påvisa någon skillnad mellan höger och vänster sida, varken för sporrar eller munskador.  Högst var frekvensen för dressyrhästar (och ponnyer, som faktiskt var allra värst), som hade 13,9 % skador i munnen. Deprimerande var det att höra, tycker jag, att ju högre nivå ju mer skador.

Vilken typ av bett det var verkar inte ha varit avgörande. Hopphästar med kandar hade inte speciellt mycket skador. Att dressyrhästar med kandar hade mer skador kan bero på nivån de tävlade snarare än kandaret (och man har ju inte så stora valmöjligheter i dressyr).

 Kandar

För nosgrimmor kunde de se att om man mäter hur mycket mellanrum man kan mäta upp mellan nosrygg och nosgrimma så är det ett bra mått på risken för skador. Den gamla tumregeln om 2 fingrar är inte så dum (när jag gick på ridskola var det ingen som skulle komma på idén att dra hårdare än så, men nu är det ju inte ovanligt).

Om man hade 2-3 cm avstånd jämfört med under 2 cm så minskade risken för skador med 45 %, och det blev ännu bättre om det var över 3 cm.  Då sänktes skadefrekvensen med 68 % jämfört med om det var mindre än 2 cm. Remontgrimma var förknippad med betydligt färre skador än andra typer av nosgrimmor som sitter högre (och kan trycka kinden mot tänderna, om man ska tala klartext). Men i denna studie var det lite fler skador om man inte hade nosgrimma alls (gäller ju då inte alla grenar heller).

Här har domarna en viktig uppgift att inte straffa hästar med en fin men aktiv mun, och kunna skilja detta från en häst som gapar och inte är bekväm i sin mun. Självklart är det minst lika viktigt att varken ryttare eller tränare försöker lösa sådana problem genom att dra åt nosgrimman. I Danmark kollar de numera att det är minst 1,5 cm mellan nosgrimma och nosrygg. Det är inte optimalt, men det är i alla fall mycket bättre än att dra ännu hårdare. I nya svenska TR kommer också 1,5 cm som gräns  

Lyssnar du på din häst och vad den försöker säga dig? Funderar du på varför den gapar eller ”krånglar” med munnen? Har du tittat efter om den har skador i mungipan eller kindens insida? Och hur använder du dina händer som ryttare? För visst vill du se ridning som en konst? Starkare än hästarna blir vi ju ändå inte, även om de ibland är snälla nog att låta oss göra våld på dem.  Redan innan det finns synliga skador kan det ju göra ont.

Vi får aldrig låta vår framgång och önskan om priser och rosetter gå före hästens väl. För visst är du väl hästvän? Det är dags att rannsaka sig själv, så att det verkligen är en konst vi utövar. Och visst, alla siffror här är från Danmark. Vi VET ju inte om det är bättre eller sämre här. Men jag tänker att varje häst med sådana skador är en för mycket, och noll vet jag att vi inte har. Inte än. Bilderna på sporre är förresten från en vanlig svensk ponnytävling. 

4 kommentarer