Mindre än ett år

Det har snart gått ett år sedan Unni red Denver första gången. Vi provade om han kunde passa henne, och tyckte nog det. Han verkade vara en väldigt snäll och trevlig ponny, och vi hade ju sett honom av och till under några år, utan att ha haft närmare kontakt. Vid första provridningen såg det ut så här:
 
Nu har de utvecklats massor tillsammans. Unni har lärt känna Denver, och den gamle läromästaren har tillsammans med instruktörer visat henne vägen till att utvecklas som ryttare. De har jobbat på från att kunna rida i alla gångarter, vidare mot hoppning på pay and jump och sedan lokal lätt E hoppning under våren. Nu känner sig Unni mogen för att våga prova även lätt D (80 cm för d-ponny), och så här såg det ut på träning i förra veckan. Det är alltså mindre än ett år sedan bilden ovan, och jag är imponerad av denna utveckling. Så roligt att få följa!
 
0 kommentarer

Läktarryttare

Den senaste veckan har jag varit läktarryttare. Eller alltså, rättare sagt, inte ridit alls. Så blir det nog i stort sett fram till midsommar, kanske med något litet undantag för att träna Aska.
Det är frivilligt och självvalt, även om jag är mycket nöjd med att jag under våren har ridit flitigare än på många år. Och det tänker jag fortsätta med. Men nu får Ella, som är hemma ett par veckor, låna Desolett och njuta av sin gamla kompis. De har tränat och tävlat mycket tillsammans, och som bäst varit femma samt bästa juniro på fjord-SM i dressyr. De har också tävlat på fjord-NM i Danmark (bilden ovan är från framridningen på NM 2013, strax innan vi sålde Desolett) och de har ingått i det svenska laget där. Och de har varit med och vunnit ponnyallsvenskan division två, med individuell seger vid en av tävlingarna (nedan bilden från prisutdelningen på finalen, efter seger för laget i alla deltävlingar).
Sedan dess har Ella utvecklats vidare som ryttare. Lite ringrostig är hon efter bara sparsam ridning senaste två åren, då hon ju pluggar i Uppsala. Men hon har lärt sig mycket sedan hon och Desolett gick skilda vägar.
 
Desolett har inte tävlat så mycket sedan Ella slutade rida henne. Och hon har inte varit med på en enda lätt A. Lite gång och spänst har hon tappat med årens rätt, och när jag köpte tillbaka henne i december hade hon precis lämnat sitt föl, så hon var bara delvis igång. Jag har jobbat och tränat under våren, och både styrka och lösgjordhet har blivit bättre. Men det är en bit kvar till fornstora dagar, och troligen når hon inte dit igen.
 
Men det är klart; Ella rider henne bättre än jag. Ella rider helt enkelt bättre, det är bara att inse. Så jag bestämde mig för att ge bort ett par av mina träningar för Inger till Ella, och låta henne ha kul under ett par veckor. Och samtidigt får jag ju min häst genomriden av en som verklige vet hur hon funkar och kan locka fram det lilla extra. Det är faktiskt rätt kul att sitta där på läktaren och bara spana också.
 
Då påminns jag också om att det är bäst när man kan välja. För några år sedan trodde jag att min tid som aktiv i hästvärlden kunde vara slut. Halt och ont i benet efter ett benbrott, som läkte bra, men efterlämnade smärta. Till sist fick jag läkarna att gå med på att plocka bort märgspiken. Två veckor senare sprang jag för första gången på 1 ½ år, och ytterligare någon vecka senare visade jag unghäst på premiering. Det var känsla!
 
Länge hade jag dock ont om jag stod i stigbyglarna för länge. Korta läder eller långa galopper i lätt sits var inte för mig. Jag trodde länge att det nog skulle förbli så, och var så glad över att ändå kunna promenera långt, rida och mycket annat. Men under våren har även den smärtan i ledbanden kring fotleden försvunnit. Nu är jag frisk! Det 6½ år efter skadan och 5 år efter att jag opererade bort märgspiken. Så det tog tid. Men jag kan sitta på läktaren och vara så glad och tacksam över att jag kan rida. Inte så bra som Ella, men jag är glad ändå!
 
 
1 kommentar

Lägga grunden

 
När man har vunnit fölens förtroende och får klia och mysa är det dags att gå vidare. Med klok träning så lägger man en bra grund för resten av livet. Det behöver inte ta alls mycket tid, men sparar väldigt mycket tid senare. Och så är det roligt!
 
Ina och Iska möter oss med spetsade öron i hagen. Ibland gnäggar de, särskilt Ina, som verkligen tycker om sällskapet. Och ibland surar Iska mot Ina för att få ha uppmärksamheten själv. Men oftast kan vi klia båda samtidigt.
 
I måndags i förra veckan var det dags för hovslagaren att komma. Det var ju främst dags för skoning, men då passar vi alltid på att ta med fölen in. De hade faktiskt aldrig varit i stallet innan. De är födda ute och har inte behövt komma in.
 
Ella och jag tog varsitt sto, och fölen hängde på fint. Först gick de båda tillsammans efter Finja, och så kom Muska sist, men när vi närmade oss vägen och huset sa Muska åt Iska att hon skulle gå med henne, och då gjorde hon förstås det.
 
Finja gick först in i stallet, men Ina vågade inte följa efter. Vi försökte få med henne, men det gick inte. Så då flyttade vi Finja och jag tog in Muska. Hon hade ju sagt åt Iska att följa, och det fortsatte hon med. Lugnt och fint, hela vägen in i boxen. Härligt med en sådan mamma!
 
 
Ina vågade fortfarande inte, trots att Finja väntade precis innanför dörren. Och jag lyckades inte visa in henne. Så då tog jag fram fölgrimman och satte på den. Det var hur enkelt som helst, trots att det var första gången. Finja stod lugnt och bara väntade på att jag fixade (bra mamma det också!), och sedan med grimma och grimskaft var det lättare att styra och putta på, och så var även Ina inne!
 
När hovslagaren kom så fick han kolla alla hovar på fölen. Iska visade snällt upp sina hovar, och hade redan innan fått på sig en grimma - det gick lugnt och fint med henne också. Hon lyfte hovar som om hon aldrig gjort annat - duktigt!
 
Men om Iska var duktig så var Ina helt otrolig. Hon låg och vilade när vi kom in i boxen, och trots att tre personer, varav en okänd, kom in, så låg hon kvar. Hovslagaren fick gosa, titta på alla hovar (liggande!) och hon reste sig inte förrän vi bad henne om det! Då kunde även hon lyfta hovar och bli kollad i rätt position.
 
Det hela tog inte lång stund, men är ändå så bra träning. Att få lyckas, få bra och trygga erfarenheter - det är ju det man vill. Nu tränar vi vidare med grimma och att ledas (eller rättare sagt gå efter mamma och ha på sig grimma samt att någon går bakom och håller grimskaftet). Med Ina blir det naturligt när vi brunstkollar, och Iska passar vi på mellan varven att göra samma sak med. Inga långa stunder, och alltid med målet att det ska bli bra och kännas enkelt och tryggt. Då lägger man en bra grund.
 
1 kommentar