Starta eller tävla

"Det är skillnad på att starta och att tävla" sa Unnis hopptränare Zara på träningen i torsdags. Klokt, tycker jag. Även på riktig, lokal tävling kan målet vara utbildning, en bra erfarenhet och ett träningsmål för ekipaget. Resultatet behöver inte räknas i rosetter.
 
Zara fortsatte och poängterade att även om man har en äldre häst så kan avdelning B (bedömning A) vara ett bra val i hoppning. För att bli trygg, för att ge hästen en bra runda och bygga självförtroende. Att tävla kan ibland rasera mer än att bygga upp. Men en väl avvägd start är en viktig bit på vägen.
 
Så i helgen ska både Unni och jag fokusera på att starta, inte tävla. Unni rider hoppning lätt E+ och jag lätt B dressyr, båda på lokal tävling. Unni är anmäld till avdelning B, eftersom det är ny höjd och det känns som en lagom utmaning. Och för mig är det över 30 år sedan sist, så det blir bra att koncentrera sig på att starta, att ha en bra dag på tävlingen.

Klart jag kommer vara nervös ändå. Men jag ska försöka andas och kanske till och med le. Njuta av att vara den enda med fjordhäst på hela dagen, och vara glad för det. Kanske inte domaren är - det får vi se. Denna domare har gett både Finja och Haldol 5,5 i betyg på gångarter, så med tanke på att särskilt Finja brukar få mycket beröm för detta, så känns det rätt bra att vi inte fokuserar så mycket på resultatet. Och så får jag förstås föröka göra allt jag kan för att få ett bättre betyg än så. Men när jag rider ska jag tänka på nu och det som kommer precis strax. 
 
Vi ska gå in och vara här och nu. Starta och genomföra - det är ju rätt stort om vi fixar det! Och så ska jag tänka på Ella, som tävlat så bra och framgångsrikt, och hur många gånger hon också tränat på att tävla, startat och efter hand verkligen tävlat och levererat allra mest när det gällde. Bilderna visar några av dessa tillfällen. Och att det tar tid, lång tid, att komma dit. Om någonsin?
 
 
 
 
 
 
3 kommentarer

Rätt från början

När och hur ska man börja hantera fölet? Det är en viktig fråga för alla som föder upp hästar, och många har säkert en idé om detta. Jag fick tips om en intressant text med rubriken ”Right From The Start” (Rätt från början), som handlade om grundträningens betydelse för hur fullblodsföl fungerar i framtiden, både vad gäller välfärd och prestation. Den var presenterad av ISES (https://equitationscience.com/index.php ).

Fullblod är ju kända för att springa snabbt, och kanske kan det ibland vara det enda som räknas. Om de är vettiga att lasta, sko och hantera kanske inte alltid är i fokus, och det har gett rasen rykte om att fullblod ibland vara farliga, svåra eller viljestarka. Ett team i Nya Zealand bestämde sig för att ta reda på vad en bra grundträning kan göra för skillnad för detta, och för att göra livet enklare både för hästarna och de som hanterar dem i olika situationer. De tog fram ett träningsprogram för fölen.

Traditionellt hade fölen börjat hanteras först vid 4-6 månaders ålder. Det nya programmet påbörjades inte före tre veckors ålder, för att inte riskera att störa bandet sto-föl och för att vara säker på att fölen var fysiskt och mentalt kapabla att tränas. Fölen tränades då i att acceptera att bli berörda över hela kroppen, ledas och att lyfta fötterna. De tränades 6-9 gånger i mellan tio och 30 minuter, och inte mer än tre dagar i sträck. Träningen baserades på vad man vet om inlärning och hästars beteende, och nu har teamet arbetat med över 2300 föl vid mer än 18 000 träningstillfällen, och inga skador har uppkommit.

Resultatet av träningsprogrammet var mycket bra enligt de som utvärderade det. Man kunde se att de föl som tränats var mycket mer lätthanterliga och avspända. Detta får betydelse både för hästens välfärd och för hur den kan prestera.

Jag brukar säga att de minuter som man lägger på att hantera fölen kan översättas i sparade timmar senare i livet. Om man skapar en bra relation och lägger grunden till ett föl som är tryggt med människor, lätt att fånga och lyfta fötter på samt är trygg med beröring överallt, så har man kommit långt. Det är stor skillnad mot att börja försöka få kontakt med en halvårsgamma ohanterad unghäst.

Men det är också viktigt att det inte får bli galet, alltså att man lär den fel saker. Det är lätt hänt att bli hingstfölets lekkamrat, som den utmanar, stegrar och biter mot. Det kan ju vara lite gulligt när den är några veckor gammal, men inte riktigt lika charmigt när den är tre år.

Och man ska börja tidigt, men också komma ihåg det som forskarna skrev om att inte störa det viktiga bandet mellan sto och föl. Många ston är så rädda om sitt nyfödda föl att de inte gärna släpper intill människorna heller. Då kan det lätt bli att mamman säger åt fölet att akta sig för människorna, om man tränger sig på. Om man lugnar sig några dagar så brukar det bli mycket bättre.

Vi brukar därför alltid i första hand ta kontakt med stoet. Klappa och klia henne, och låta fölet se på. För vissa ston får det räcka första veckan. Andra, som Finja, är helt trygga med oss och låter oss gärna klappa fölet redan första dagen. Då kan man passa på att etablera en grundkontakt och få klia och mysa. Den utvecklas sedan till att man får klappa överallt, ha grimma och börja träna på att ledas och lyfta fötter. Innan vi är där så brukar det ha gått några veckor. Det räcker.

Man ska börja i tid och lägga en bra grund, men som så ofta är lagom bäst. Tänk också på att föl inte orkar länge alls. Korta pass, som är upplagda för att ha bra chanser att allt går bra och blir en positiv upplevelse är det bästa. Då kan det bli rätt från början och en fin grund som finns med resten av livet.

 
1 kommentar

Skyll inte på hästen!

 
Skyll inte på hästen när ridningen inte går så bra som du hoppas. Jag försöker tänka så för det mesta. Kommer ibland på mig med att det inte alls är hästen som är stark och olydig, utan att det är jag som har för mycket i handen. Sätter mig bättre, slappnar av och rider istället för att streta. Plötsligt är hästen mycket bättre!
 
Min häst kommer aldrig gå Grand prix dressyr. Inte jag heller. Så det passar bra. Men när jag rider bättre så går hon bättre. Riktigt bra ibland. Jag bara ler och njuter. Ganska korta ögonblick är känslan helt med oss.  Underbart!
 
Sedan kommer mina tillkortakommanden fram. Viker mig i sidan, sitter inte rakt eller tittar ner. Tänker på händerna och glömmer benen. Hur svårt kan det vara? Rätt svårt tydligen... Troligen blir jag aldrig så bra att jag kan ge henne full rättvisa. 
 
För drygt en vecka sedan red jag en lektion då jag tänkte att det ändå börjar gå bättre. Jag fick beröm för sitsen. Hästen var fantastiskt. Stadig, mjuk form. Öppna gick som en dröm. 
 
Tränade hemma och det gick nästan lika bra. Så förväntningarna var stora på nästa träning. Nu hade jag ju både tränat mer än vanligt och det började kännas bra. 
 
Så gick det inte bra på träningen. Inte alls. Jag satt dåligt, hästen kändes som om handbromsen låg i. Inte dum, det är hon aldrig. Men oförklarligt seg och gick dåligt att lösgöra. Jag kände mig kass och lite uppgiven. Kommer aldrig lära mig detta... 
 
Deppade när jag fodrade hästarna. Och slogs av en tanke. Hon kanske är brunstig? Hon säger ju inte så mycket om det. Men hon var brunstig - superbrunstig! Så nästa dag red vi ut, fick bli lite träning på sluta, men annars tog vi det mest skönt och lugnt. Och så en vilodag efter det.
 
Jag skyller inte på hästen, men verkar enklare att inte kämpa mot riktiga vårkänslor. Jag ska försöka samarbeta med henne och lyssna på vad hon säger. Vi kommer snart igen. Kanske är vi inte så bra, men lite bättre efterhand! Och igår, tre dagar senare, undrade jag om hon helt tappat bromsen. Lika pigg som vanligt. Så nu kör vi på igen!
 
0 kommentarer