Hon är med mig, alltså!

 
Det är få som kan få mig på så gott humör som Aska. Hennes härliga attityd är bara så underbar, och hennes positiva inställning smittar. Hon ger energi och får mig att le.
 
Jag har inte haft så mycket tid för henne den senaste månaden, och förutom att hon fick en helhelg på riksutställningen så har det just inte blivit något tränat alls. Så nu tycker hon att det är ännu mera dags än annars, och hon vill ju alltid vara med. När hon ser mig i hagen gnäggar hon och kommer susande.
 
När jag hämtade Desolett för att rida i förra veckan såg jag inte Aska, och jag tänkte att jag kan prata med henne sedan. Jag började gå mot grinden med Desolett snett bakom mig. Plötsligt såg i ögonvrån - ingen grimma?! Hur sjutton hade Desolett kunnat tappa grimman medan jag ledde henne? Nej, det hade hon inte. Det var Aska som kommit smygande, och hon hade klämt sig in mellan Desolett och mig och gick där i par - med förhoppning om att få följa med.
 
Så i helgen fick det bli Askas tur. Hon är inte riden mer än några få tillfällen, och bara i skritt. Så jag gjorde i ordning henne och tog henne till ridbanan och satt upp. Hon stod som ett ljus - jag kan, jag är med dig! Vi skrittade iväg och efter ett varv bad jag henne trava. Jag gjorde som vid visning och hjälpte till med ett sss-ljud. Det funkade!
 
Vi travade ett varv, bytte sedan varv genom att vända över banan. Halt, beröm och lite skritt. Och så trav i andra varvet. Lugn, glad och samarbetsvillig. Det kan inte bli roligare än så här!
 
Och även om man förstås kunde ha gjort mer och tränat oftare än vi gjort, så tänker jag att det faktiskt är viktigare att det får vara roligt och blir bra. Jag blir lite orolig när jag ser de som vill bygga kondition på sin treåring. Som jag ser det ska de bara få lära sig saker, vara positiva och trygga. Bygga muskler får hon göra i sin stora hage. Det hårda jobbet sparar vi till senare.
 
0 kommentarer

Hoppar treårstestet

 
Jag har inte anmält Aska till treårstest. Fast det finns en jättefin möjlighet i samband med riksutställningen för fjordhäst. Fast jag hade planerat för det och tänkt det. Och fast hon hoppar bra.
 
Jag känner helt enkelt att vi inte är förberedda för det. Vi började träna i god tid. Har löshoppat då och då. Hon har energi och fin teknik. Hon är rädd om sig och hon rättar sig. Hon hatar att riva. Vi har tränat upp till 85 cm, och det var lätt. Hon blev ändå tveksam när vi höjde lite till, så jag backade och fortsatte där det var lätt och roligt. 
 
Vi hade tänkt träna en del i sommar. Och även åka till ridhus och löshoppa. Men det blev dåligt med det. Någon gång hemma har vi hoppat, och det går fint. Men tid och kraft räckte inte till att resa till ridhus. Fast hon är snäll att resa med. Och fast jag hade tänkt det. Den här sommaren var inte bästa sommaren, inte alls. Jo, vi har ju varit i ridhus, som du kan se på bilden. Men då tränade vi visning, och Denver hoppade uppsuttet. Aska fick hjälpa till att plocka bort bara. 
 
Jag tänkte länge att det ordnar sig. Vi tar ikapp detta sen. Och det gör vi förstås. Fast inte till början av september. Det finns ingen sådan tid nu. Och eftersom hon är klok, positiv och känslig så vill jag vara rädd om det stora förtroende hon visar. Jag vill inte svika genom att utsätta henne för något hon är dåligt förberedd för. 
 
Aska är dräktig och hinner utvecklas som hopphäst senare. Hon får följa med på riksutställning. Det får räcka med det denna gång. 
 
0 kommentarer

Aska är helt knäpp

 
"Aska är helt knäpp hon galoppera över muren" stod det i ett sms till mig i förra veckan. När Unni var i hagen för att hämta Denver tog Aska genvägen över stenmuren istället för att gå långa omvägen runt.
 
Muren är i hagen, en gammal stengärdsgård, och hon är inte den första som gör den bravaden. Haldol gjorde det jämt, också han i galopp allt som oftast. En del andra har tagit sig över i skritt. Lite svårt att fatta hur det funkar med skor bland alla stenar, men det gör det. Haldol brukade galoppera nerför berget också i samma hage. Inga problem det heller. Om det är knäppt eller OK kan man kanske tycka olika om.
 
Det kan ju också bero lite på vem man är. Om man som Aska är tre år, pigg och nyfiken på allt i livet, så måste man väl prova. Så lite senare när hon var i stallet passade hon på att putta ner alla borstar som låg på kanten mellan boxarna. En borste landade på Unnis fot, och då steg hon väl inte precis i graderna... Sedan sträckte hon sig fram över boxdörren, runt gallret och spanade in i Denvers box framifrån. Det kunde ju finnas något som hon missat.... Unni muttrade och jag log.
 
Unni var nöjd när jag fått på selen och vi gick ut. Och det var vi med. Jag blev helt imponerad av min duktiga unghäst. Hon vill så mycket att det har varit lite svårt att förstå att ibland är det man ska göra just ingenting. Eller alltså bara stå still och vänta.
 
Vi har tränat på det en hel del. Jag har inte tyckt att det är läge att gå vidare i inkörningen förrän det funkar. Så vi har tömkört och gjort korta halter, och längre halter. Bara stå stilla, helt och hållet. Få en morot till om man fortsätter stå. Jag går fram och tillbaka mellan min position och Askas huvud. Klappar lite, en morot ibland, bara väntar. Och ibland bara en kort halt och så vidare. Under tiden har styrningen också blivit mycket bättre. Funkar fint nu.
 
Den dagen (med borstputtande) hade jag med mig linor och svängel. Första gången med svängel. Linor har hon dragit ganska många gånger, först en och sedan två. Aska stod som ett ljus medan jag hängde tömmen över ryggen, satte fast linor och kopplade på svängel. Sedan gick vi. Lydigt, lugnt och precis som om hon inte gjort annat.
 
Så nästa dag avancerade vi ett litet steg till. Jag kopplade på en skiva av ett däck i svängeln. Det skrapade lite och tog emot lite mer. Inga problem, sa Aska. Hon knegade runt mellan alla hinder som Unni byggt upp på banan dagen innan. Bra att ha något att styra runt mellan.
 
När vi var klara testade jag stillaståendet ett steg längre än förut. När hon var frånspänd lät jag henne stå kvar medan jag plockade under svängel och däck. Ett öra på mig, och stod precis lika stilla som innan. Hon har förstått att det också kan vara en uppgift. Så nej, knäpp är hon inte alls, bara lite härligt nyfiken och vill mycket. Det kan man ibland bli tokig på, men det är ju också det jag kan bygga på. Min härliga häst!
 
 
 Dagen därpå blev det sadel istället för sele. Vi testade hoppsadeln eftersom hinderna stod kvar. Men jag nöjde mig med ett kort pass i skritt. Aska stod perfekt still vid pallen när jag satt upp, och var duktig och skrittade på fint sedan. Grunderna var användbara här med. Kanske är jag lite galen som rider henne helt själv trots att hon är väldigt lite riden. Men hon är ju inte knäpp, så det verkar helt ok. 
 
1 kommentar