Jag blir glad

 
Vid den här årstiden är det extra svårt att hinna med att göra något vettigt med hästarna. Mörkt och ruggigt, ofta blåsigt och regnigt, och ibland väldigt halt. Och så en massa annat som måste göras (fast det är det väl jämt...).
 
Så ibland gör jag det så enkelt som det bara går. Hoppar över borstande och fixande, och bara tar tränset med mig ut i hagen och ropar på Aska. Hon kommer i full fart, glad och förväntansfull. Även när hon och alla de andra är längst bort i hagen, som  igår. Det räcker att se henne för att bli glad.
 
Hon fick en bit morot, och så på med tränset. Sedan gick vi upp till ridbanan. Full fart och en massa energi, som för det mesta med Aska. Lång skritt och mycket driv - det är långa benet före när man ska leda henne. Det var så roligt att det blev lite småbus med, och en fråga om vi kanske skulle springa lite också. Kanske lös och busa idag?
 
Nej, Unni var där och red på Denver, så det skulle vi nog inte. Vi skulle bara gå omkring och vara duktiga. Träna lite halter, att stå stilla lugnt och fint. Och trots all energi och önskan att springa så stod hon perfekt. Stilla och duktig. Fick beröm och var ännu mer nöjd.
 
Så full fart igen - i skritt alltså. Ny halt, backa några steg. Hon visste precis. Lydde snabbt, tog precis så många steg som jag bad om. Utan att tveka, fokuserad. Vi gick till pallen, och hon skulle bara vänta och stå still medan jag klev upp på den, ner och flytta den, upp igen. Hon kan det också. Vänta är viktig övning. 
 
Jag bara njuter av att jobba med henne. Hon är så snabblärd, så motiverad och så härlig. Jag tänker på Martina som uppfostrade hennes far, och som konstaterade att en så lättlärd häst hade hon aldrig förr mött. Men det ställde krav - att själv vara lika bra, lika snabb, så den lär sig rätt. Och inte hinner börja lära fel. Med en mamma som också är klok och snabb i tanken så är Aska kanske ännu mera så. Ibland tänker jag att jag inte är bra nog för att göra henne rättvisa. Att hon är en så fantastisk häst att det är svårt att räcka till som hennes människa.
 
Kanske är det så. Men jag vill fortsätta njuta av henne. Hon gör mig glad. Bilden är ett halvår gammal, men det är samma underbara blick och möte.
 
 
 
1 kommentar

Vill vara med

Det är så roligt med unghästar. Särskilt när man kommer till den punkten att de vill vara med och tycker att människans sällskap räcker för att känna sig trygg. Sedan är det klart att de alltid vill ha sin flock att vara med. Det är en helhet som ger ett bra hästliv. 
 
I söndags tog jag in Nye i stallet för att fixa manen, som vuxit sig alltför lång. Han var ensam där, och det var ju inte första gången, och heller inte oväntat att han skulle ta det bra. Men ändå värt att stanna till inför, och vara glad för.
 
Han stod där i boxen och njöt av att vara i fokus. Att bli borstad är så härligt, och konstigt nog allra skönast på huvudet. Att jag drog och slet i manen bekymrade honom inte alls. Och sedan myste vi en stund. Det är sådana stunder som gör mig glad.
 
Det känns tråkigt att sälja honom, men också bra att kunna visa upp en trevlig och välhanterad unghäst. Då har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att fortsättningen ska bli bra. När jag visade honom i tisdags skötte han sig precis som jag trodde och hoppades. Det kändes bra att grunden var lagd så att han även med ny ryttare var trygg och trevlig. Jag hoppas jag har hittat ett bra hem åt honom, där de får glädje av denna härliga unghäst. Håll tummarna för att allt går i lås och att det blir så bra för alla som vi hoppas. 
 
 
 
 
1 kommentar

Årets sista sommarpremieringar

 
Säsongen för sommarpremieringarna går mot sitt slut. Så här långt ut på höstkanten är det gängse namnet ändå oftast sommarpremieringar. Avelsvärderingar för ston och unghästar blir ju långt och krångligt att säga. Och sommaren vill vi ju gärna ha kvar ett tag. 
 
För ganska länge sedan började säsongen för dessa evenemang i maj och hade sin topp i juli. Sedan tillkom så kallade uppsamlingspremieringar i slutet av säsongen. Tanken var för att ge skadade hästar en andra chans, och kanske ägare som missat anmäla med. 
 
Nu känns det som om allt fler visar allt senare. De allra första är i juli, och då är ringarna oftast ganska små. Fler och fler verkar vilja visa i slutet av säsongen. 
 
Det kan finnas många olika skäl till det. Det kan ju vara smidigare att göra bruksprov med ett sto när fölet hunnit växa till sig lite. Eller bara det att stoet hunnit hem igen från betäckning. Man kanske själv är bortrest mitt i sommaren, eller något annat skäl. 
 
Fast för egen del vill jag gärna visa tidigt. Särskilt treåringar, som känns lite viktigt. Om något skulle hända så vill jag kunna ha en andra möjlighet. Och jag tycker att det är festligt att visa sommarblanka hästar en riktig sommardag. 
 
Jag hör att en del vill vänta för att ge hästen lite mer tid att utvecklas. Och andra som inte alls visar unghästar, för de är i växtfas. Jag tänker att domarna är kompetenta nog att veta att unghästar växer och utvecklas. De ska helt enkelt inte vara färdiga som ett- eller tvååringar. Inte vid tre års ålder heller, för den delen. Och för de yngsta är träningen att komma ut det viktigaste. Om traven är lite sämre för att unghästen växer så tänker jag att nästa år ska de få se, och då är den dessutom mera världsvan. 
 
Ja, vad man nu än väljer så hoppas jag att de riktiga sommarpremieringarna, på sommaren, ska locka tillräckligt många för att bli kvar. Jag ser redan fram emot nästa säsong, fast denna inte är riktigt över än. Om du inte kommit iväg för att titta så är det hög tid nu!
Aska Kry fick 42 poäng i somras, trots växtfas!
1 kommentar