Aska Kry, alltså!

Jag åkte till premieringen igår med min finaste häst, min älskade Aska Kry. Och jag åkte hem med dagens bästa svenskfödda häst och ett protokoll där det stod 43 poäng och diplom! Om jag är glad - ja, det är nog inte svårt att gissa! Särskilt som hon också skötte sig lysande bra.
 
Jag är så sprudlande glad och är så glad att jag fick henne. För fyra år sedan lånade jag min uppfödning Alvedon Kry i en vecka för att betäcka Muska och resultatet blev denna fina häst!
 

Det var gruvligt varmt och en massa flugor och bromsar (men vi har upplevt värre). Aska blev ensam i sin klass efter strykning, och den enda andra fjordhästen var 19-åriga Björkhems Tara, som visades i ett väldigt fint skick och fick välförtjänt ELIT för sina avkommor. Jag tror att Tara var den som var tuffaste konkurrenten om priset till dagens bästa häst, trots att det fanns många fler fina på plats. Det är Tara på bilden ovan och resten av bilderna visar Aska.
 
Askas kritik löd: "Harmonisk, utmärkt rastyp. Vackert huvud, väl ansatt och välformad hals, djup bog och bål, långt muskelfyllt kors. Välbenad, nöjaktigt korrekt. Naturlig, mycket rörlig skritt. Lätt och taktmässig trav." Poängen blev 99898=43 poäng och diplom. Måtten var 144 -181-19,5.
 
Mycket belåtna med detta lastade vi in Aska i transporten, som konstigt nog höll sig rätt sval hela dagen, och sedan fikade vi och njöt av att titta på alla andra fina hästar. En ring med nio stycken treåriga ardennersto var mäktigt att se, och många var av prima kvalitet.
 
Men trots så många fina hästar och många diplom i olika raser, så blev det Aska som ombads komma tillbaka efter att sista hästen hade bedömts, och där fick hon sitt livs andra rosett för bästa svenskfödda häst. Den förra fick hon på samma plats som ettåring. Då var det kanske ännu mer överraskande, men jag blev minst lika glad den här gången. En sådan här dag ger ny inspiration för att orka genom hästskötseln hela vintern! Tack för alla varma gratulationer jag fick på plats - det värmde!
 
1 kommentar

Så självklar på något sätt

 
 
 
Jag hörde någon säga att vissa hästar är liksom självklara. Allt är enkelt och roligt med dem, och de är genuint bra. Det är inte gott om dem, men när en sådan korsar ens väg - då vet man.
 
Då vet man att det är självklart att den hästen ska vara hos mig. Man vet att den kommer ge glädje och vara underbar att vara med. Och det lyser om sådana hästar på ett alldeles särskilt och självklart sätt. Oftast är de också bra till både bruksändamål och till avel.
 
Jag tänker att jag har haft turen att ha fått två sådana avelsston, som dock inte var födda i min ägo. Jag tänker på Muska och Ljosefin. Två helt fantastiska ston.
 
Jag menar att även Aska är en sådan häst. Hon har Muska som mamma och Ljosefin som farmor, så varför inte? Hon var så självklar redan som litet föl. När hon var ett år gick hon in på premieringen och hämtade priset till dagens bästa svenskfödda häst med en trygghet som är få förunnad, speciellt när man bara är ett år, och alla andra hästar är på väg bort.
Jag kom att tänka på detta när jag dräktighetsundersökte Aska i helgen. Hon tuffade med mig ner med sina vanliga långa, raska steg. Brynje kom fram runt knuten bakom stallet, och jag tyckte hon kunde stanna och spana in honom lite. Ifall hon var brunstig. Det tyckte Aska var onödigt. Hon var inte sur, men inte intresserad.
 
Så det var klart att hon var dräktig. Det hade hon ju redan sagt. Det var ju det vi hade bestämt. Ser på bilden att datumet är felinställt på ultraljudet. Men annars ser det bra ut!
 
Jag vet att det trots allt inte är självklart att jag får två föl till våren. Men nu finns det chans, och de bör dessutom födas ganska nära i tiden. Det skiljer bara en vecka mellan Finjas och Askas sista betäckningsdatum, så det kan bli vem som helst som kommer först. Jag tror att hon kommer att vara en bra mamma också, min fina häst.
 
 
1 kommentar

Nu börjar det!

Nu börjar det! Årets sommarpremieringar, alltså. En höjdpunkt för mig som hästvän och avelsintresserad. Jag besöker någon varje år, och för det mesta blir det också minst en häst att visa. I år blir det båda delar - det är det roligaste, för det är roligt på olika sätt.
När man visar häst så är man ju verkligen med. Känner spänningen, har putsat och fixat och försöker presentera så bra man bara kan. För unghästar är det nyttig träning, och oftast både jobbigt och väldigt roligt att åka med.
Som publik hinner man se och hänga med på ett helt annat sätt. Hinner njuta av att få se så många fina hästar av olika ras, färg och storlek. Och förstås hinner prata med en massa andra hästvänner. Kanske lära något nytt eller få lite inspiration. Man kan ju passa på att lära vad beteckningar och färger på rosetterna betyder, eller vad poängen står för.
Idag är det årets första. På Vretaskolan i Östergötland. Jag tänker åka dit och titta. Jag kommer sedan att besöka några till i år, och kanske även årets sista, som om jag minns rätt, även den är på Vretaskolan, men i slutet av september. Så det finns gott om chanser för dig som vill titta. Ta den! Om du vill se platser, tider och skriva ut en katalog, så kan du läsa här: http://svehast.se/bedomningar/sommarpremiering/kataloger/
Bilderna är från sommarpremieringarna i Vreta och Smålandsstenar 2017.
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar