Det började med vattkoppor

”Allt började med vattkoppor”. Ja, nog var det en konstig mening som var lösningen på vår julkalender. Men så skulle det vara. Redan den 15:e december hade Frida Johansson klurat ut det (ett par felaktiga gissningar kom från andra innan, men Frida var snabbast med rätt svar). Grattis! Hör av dig om din adress så kommer en träfjordhäst på posten. De närmaste dagarna efter Frida kom det in en hel del rätta lösningar, så bra jobbat av er också! Redan innan julafton hade hela tolv stycken klurat ut hela ledordet.

Det var ju ingen tävling att vara snabbast med att fylla alla rutor i kalendern, men några tog det som en utmaning att vara snabbast här med. Den 21/12 hade Ann-Charlott Svensson rätt i sin chansning om de som återstod, och dagen efter lyckades Susanne Grönqvist med samma sak. Totalt kom det in 12 rätta lösningar och bland dem har vi dragit en vinnare, och trots att alla hade lika chans i dragningen, så var det en av de snabba som  hade tur i dragningen. Vinner en träfjordhäst gör Susanne Grönqvist – grattis! Hör av dig om din adress så skickar vi den!

Sedan var det då tredje deltävlingen att förklara vad sjutton jag menade med ”Det började med vattkoppor”. Lite kryptiskt och konstigt, men kul att många vågade gissa ändå. Det var ju inte meningen att det skulle vara lätt. Många tippade att mitt intresse för härstamningar tog fart när jag hade vattkoppor. Att jag studerade stamboken, skrev min enorma stamtavla för Musella (den tog en hel vägg, och ändå var det liten text på sista raden) eller liknande. Andra föreslog att det var då som stuterinamnet Kry kom till, men det dröjde faktiskt väldigt många år. Vattkoppor hade jag 1977, och Krys första uppfödning är Dalacin Kry, född 1995. Innan dess hade jag faktiskt inte alls tänkt på det som stuterinamn.

Marie-Louise Cederblad inspirerades av rimmen i kalendern och skrev det här härliga svaret:
Feber, frossa och vatten i KOPP,
det kliar, svider och feber på TOPP.
Ge lite Treo och lite Alvedon TY,
nu vill jag ut, rida häst och vara KRY.
Familjemedlem får vattkoppor och är sjuk av en art.
Idén om stuterinamnet KRY tar fart.

Det var kanske inte det mest rätta svaret, som du förstår av ovanstående, men ändå väldigt väl fångat.  Så bland er som gissat på en kommentar till namnet har juryn enats om att Marie-Louises svar är det bästa, och hon är den som vinner den tredje trähästen. Med tanke på att hon har Hangvar Kry i stallet så blir de den gråa hästen som kommer dit. Grattis!

Tack till alla som varit med och tävlat. Flera av er har ju Kry-hästar och en naturlig ingång, men många andra har lyckats lösa det hela ändå, och jag måste säga att jag är imponerad. Bland de svåraste att klura ut var nog Isoptin Kry och Miltex Kry.

Allra närmast sanningen i kommentaren var nog ändå min lillebror Bengt, som inte mindes (han var bara åtta då), men som chansade att jag kanske hade vattkoppor ”när fjordhästeriet började”. Det var inte så dumt gissat, om än lite luddigt, men han får nöja sig med äran denna gång. Så här var det:

När jag var tio år så fick jag vattkoppor lagom till jullovet. Inte första, och inte sista gången i livet jag var sjuk på julen, men jag minns ännu hur det kliade, fast det gått över 40 år. Och jag har fortfarande en grop i ena ögonbrynet efter att ha kliat sönder en koppa där. På julafton var det nog som värst. Jag fick en ryktborste i julklapp, en fin och rejäl ryktborste till en häst. På fotot från julen sitter jag med borsten upp över ansiktet, så man inte ska se alla tråkiga utslag. Jag var glad för borsten, men jag hade ju ingen häst.

Vad jag inte visste då var att min far hade börjat se sig om efter en häst. Jag hade gått i ladugården och tjatat på honom i flera år, och började tvivla på att det någonsin skulle bli en häst. Jag var ju faktiskt tio år! Så jag hade utsett en kalv till att bli mitt projekt. Hon skulle tränas, ledas och så småningom ridas in.

Långt senare fick jag se annonstexten i livdjursaktionens katalaog om ett fjordföl som min far hade spanat in. Men det blev inte detta föl. I stället hittade min morfar, som var hovslagare, ett trevligt fjordsto som hade ett stoföl och rekommenderade henne.

Vid nyår, när jag äntligen började vara frisk igen sov jag över hos min moster, som bodde i huset mittemot sin bror – min morbror, och på förmiddagen kom min far och undrade om jag ville följa med och titta på några hästar. Det säger man ju inte nej till även om man inte tror att man ska få någon.

Men där var hon: Musella. Raggig och med världens snällaste ögon. Hon stod där och sorterade bort avmaskningsmedlet som hon fått i lite kraftfoder, så att det låg kvar i en fin hög när allt det goda var slut. Hon var nio månader gammal, och hon skulle få flytta till oss!

Vi tittade på alla de andra hästarna hos hennes uppfödare Arnold Svensson. Han hade jättefina araber, hopphästar och stora ardennerhästar. Förutom Musella hade han bara en fjordhäst – hennes mamma Betty, en snäll och bussig häst som han köpt till dottern.

Två veckor senare kom Musella hem till oss, två oändligt långa veckor av väntan, men också att bygga box och drömma. Hon var den snällaste och lugnaste unghäst man kan tänka sig, och var nog precis det jag behövde. Fast hon tyckte inte så mycket om att bli borstad, vilket ju var en besvikelse. Men hon var den häst som jag drömt om, och som ju ryktborsten var ämnad för. Och sedan dess har det varit fjordhäst. Så egentligen började det med Musella, men det hade ju varit alldeles för lätt att gissa (och så var det för kort)!

 Och så den rätta lösningen då:
 
0 kommentarer