stuterikry.blogg.se

 

Redan i förra veckan hade Finja vit mjölk i spenarna, och jag vakade en natt. Men sedan verkade hon ångra sig, och återgick till det vanliga blasket, och jag sov lugnt (ganska) i några nätter till. Natten till onsdag vakade jag dock, för på kvällen fanns det små vaxproppar i spenarna och hon var slapp i bäckenbanden. Ella kom turligt hem den kvällen, så vi turades om att gå upp till hagen under natten. Men inget hände, och inte på hela onsdagen heller.

 

På onsdagskvällen var vaxpropparna större och vid ett tillfälle såg jag att det sprutade mjölk - ett tecken på sammandragningar i livmodern. Finja var sig inte heller riktigt lik, så nu ökade vi intensiteten i övervakningen. Hela natten vankade Ella och jag upp och ner till och från berget, och såg en Finja som kliade Muska, sov gott eller gick och betade. Lite svettig var hon någon gång, men så mycket mer blev det inte.

 

Vid halv nio på torsdagen stod Finja och sov med Muska vid vattnet. Så jag åt frukost i lugn och ro innan jag traskade upp igen. Muska stod kvar, men Finja var borta. Längst bort i hagen stod hon, med ett föl som var alldeles nyfött. Fosterhinnorna låg kvar över bakkroppen, och jag fick lov att gå fram och titta.

 

Allt verkade bra, fölet var alert och det var ett stoföl! Hon såg långbent och fin ut. Och hon hade stjärn. Det vill man ju inte ha, om man får välja, men det händer ibland. Och just nu fanns det viktigare saker att fundera på.

 

Som om den lilla skulle komma igång och dia. Efter ungefär en halvtimme var hon på benen och hon sökte lite här och där. Finja var fantastisk och försökte verkligen hjälpa och uppmuntra. Hon till och med drog upp magen när fölet sökte juvret. Men det var svårt.

 

Vi satt i hagen och höll koll, men det ville inte lyckas. Tarmbecket bajsades ut i långa korvar utan bekymmer, men hon fick inget tag om spenen. Jag försökte hjälpa, men det blev bara rörigt. När det gått nästan tre timmar så lyckades jag äntligen. Finja stod som ett ljus, och jag knuffade fölet bakifrån till juvret samtidigt som jag drog ur mjölk och lät henne smaka. När jag hörde de första sväljningarna klunka ner så var det dagens bästa ljud. Och vilket underbart klokt och bra sto Finja är!

 

Efterhand under eftermiddagen blev hon bättre och bättre på att dia. Hon tog ett par galoppsprång ibland, diade och sov förstås. Som föl ska.

 

Men efterbörden var kvar. Jag bestämde att den fick vara tills jag varit med Unni och Denver på hoppträning på eftermiddagen. Väl hemma igen tog jag med Ella, en grimma och medicin för att se om vi skulle kunna få fart på efterbörden. Men det behövdes inte - för den låg hel och fin i gräset.

 

Det första dygnet - födelsedagen - är det mycket som ska börja fungera. Det går för det mesta hur bra som helst, men när det inte gör det så är det viktigt att ha koll. Mycket återstår förstås ännu, men det var så härligt att se det vackra huvudet med pigga ögon igår kväll. Att det har några vita strån är snopet, men faktiskt spelar det ju ingen roll för vilken fin och bra häst hon kan bli.