Hon är med mig, alltså!
Det är få som kan få mig på så gott humör som Aska. Hennes härliga attityd är bara så underbar, och hennes positiva inställning smittar. Hon ger energi och får mig att le.
Jag har inte haft så mycket tid för henne den senaste månaden, och förutom att hon fick en helhelg på riksutställningen så har det just inte blivit något tränat alls. Så nu tycker hon att det är ännu mera dags än annars, och hon vill ju alltid vara med. När hon ser mig i hagen gnäggar hon och kommer susande.
När jag hämtade Desolett för att rida i förra veckan såg jag inte Aska, och jag tänkte att jag kan prata med henne sedan. Jag började gå mot grinden med Desolett snett bakom mig. Plötsligt såg i ögonvrån - ingen grimma?! Hur sjutton hade Desolett kunnat tappa grimman medan jag ledde henne? Nej, det hade hon inte. Det var Aska som kommit smygande, och hon hade klämt sig in mellan Desolett och mig och gick där i par - med förhoppning om att få följa med.
Så i helgen fick det bli Askas tur. Hon är inte riden mer än några få tillfällen, och bara i skritt. Så jag gjorde i ordning henne och tog henne till ridbanan och satt upp. Hon stod som ett ljus - jag kan, jag är med dig! Vi skrittade iväg och efter ett varv bad jag henne trava. Jag gjorde som vid visning och hjälpte till med ett sss-ljud. Det funkade!
Vi travade ett varv, bytte sedan varv genom att vända över banan. Halt, beröm och lite skritt. Och så trav i andra varvet. Lugn, glad och samarbetsvillig. Det kan inte bli roligare än så här!
Och även om man förstås kunde ha gjort mer och tränat oftare än vi gjort, så tänker jag att det faktiskt är viktigare att det får vara roligt och blir bra. Jag blir lite orolig när jag ser de som vill bygga kondition på sin treåring. Som jag ser det ska de bara få lära sig saker, vara positiva och trygga. Bygga muskler får hon göra i sin stora hage. Det hårda jobbet sparar vi till senare.
