Till sist så...
Det är ännu gott om tid, men så här sen brukar jag sällan vara. Jag tycker det är skönt att få in id-papperna och ansöka om pass i god tid. Det ska ju ändå göras. Och kön brukar bli mycket längre när man närmar sig 1 november, som för fjordhästar är gränsen för när det blir dyrare. Klart ska det vara senast till nyår.
Men i år dröjde det till för ungefär en vecka sedan innan jag plockade in fölen och chipmärkte dem. Det var enkelt gjort. Ella höll i, och inget av fölen reagerade ens. Att dra tagel från svansroten var lite jobbigare, men snart förlåtet det med. Brusali var nyfiken på chipläsaren. Hon kanske ville kolla vad det var för nummer hon fått?
Att vi väntat berodde förstås på hennes vita hov. Hur långt upp det vita sträcker sig var omöjligt att se den första tiden. Sedan såg jag att hela kotan var mörk, och nu kunde jag till sist komma fram till att hon var vit på hoven och på kronrandens insida. Bara det, faktiskt. Lite ovanligt att hela hoven blev vit med så lite vitt på benet, men det finns förstås oändligt med varianter.
Och viktigt att skilja från de rätt ljusa (men inte alls vita!) kronränder som de flesta fjordhästar har. Viktigt att skilja på vitt och ljust. Även mjölmulen är ju bara ljus, och inte alls vit. Skönt att man slipper rita in blackarnas alla nyanser och fläckar och strimmor. Men fint är det! Och skönt att papperna är iväg. Nu ser vi fram emot att få passen!