En vanlig kväll

 
 
 Vad är en vanlig kväll, eller en vanlig dag? Är det mest vanliga dagar eller ovanliga dagar? Tja, det är sådant som jag funderar över när jag gör mina kvällssysslor hos hästarna. Det finns inget bättre ställe att tänka i lugn och ro.
 
Ändå kan det ibland vara motigt att komma ut. Man vill inte lämna stugvärmen och ge sig ut i mörkret. Det har varit en höst med mycket mörker, regn och gegga. Nästan hela november, och med undantag av några gnistrande vackra dagar så även hittills i december.
 
När jag för några dagar sedan kom ut som vanligt, så var det inte alls lika tyst och lugnt som vanligt. Jag hörde ett dunkande i väggen på ligghallen och tänkte att någon kom för nära och slog i vid resning. Jag tände och körde in med ensilaget och hästarna kom ut för att äta. Fast det dunkade vidare, för vid långsidans vägg låg Brimi kvar och sparkade i väggen. Hon hade kommit för nära och kom inte upp. Alla hade antagligen vilat, som på bilden ovan, men det såg jag inte för då var det mörkt och alla reste sig när det var dags för kvällsmat.
 
Jag delade snabbt ut fodret till de andra, för att få ro med henne, och så skyndade jag dit. Nyss hade hon sparkat och försökt komma upp. Nu låg hon stilla på sidan och verkade ha gett upp. Jag pratade med henne och tänkte ringa på hjälp, men såg då att det faktiskt såg ut som att det borde gå. Hon hade kommit iväg från väggen vid det senaste rycket. Så även om hovarna var vid väggen tänkte jag att hon kunde klara det. Det fanns inte ens någon grop, utan hon låg på platt bädd.
 
Så jag klappade henne och sa att vi gör ett försök. Jag smackade och hon gjorde ett nytt försök. Och hon kom upp direkt! Sedan stod hon lite stressad och trött intill mig. Jag borrade in fingrarna i hennes mjuka tjocka ulliga fölpäls, och kliade henne lite. Underläppen ryckte lite, och jag kände att hon var med mig. Min lilla häst - verkligen rätt att behålla henne.
 
Sedan gick hon ut och åt med de andra. Jag vattnade och gav mineraler, och hörde hur kattugglan tjoade gång på gång. Sist var det dags för mockning, och när jag kom till borte hörnet flyttade jag på en halmhög som samlats där. Då flaxade det till! Jag insåg att det inte var en mus, som det annars ibland kan dyka upp på sådana ställen, och hjärtat slog ett extra slag - vad var det? Jag såg strax att det var en liten fågel, som säkert blivit mycket räddare än jag. Den fick strax vara i fred igen, även om det var ett knepigt gömställe. Jag släckte och gick in för att hämta Humle för kvällens promenad. Vi hittade ett spår efter Mercedes i form av avtryck i snö. Kanske en vanlig kväll, kanske en ovanlig.
 
0 kommentarer