Du är så stark
"Du är så stark." När jag hade avlivat Muska, och själv var den som höll i bultpistolen fick jag höra att jag var stark.
Det var väl inte första gången, inte alls. Och det stämmer väl, på sätt och vis. Jag har förstått att många ser mig som en stark person. En som har driv och vilja, och med det är beredd att lägga energi för att göra skillnad.
Och antagligen också rättså mycket styrd av plikt, att ta sitt ansvar. Ibland går det ut över mig själv. Blir lite väl mycket att ta hand om, att fixa. Jag är inte lika bra på att säga ifrån, backa ur, som på att ta på mig och att lösa saker.
Vad gäller Muska och styrkan att avliva sin egen älskade häst så ser jag det inte riktigt så. Jag menar, det är förstås inte självklart att ens en veterinär avlivar sin egen häst, men samtidigt så mycket enklare för mig.
Och jag gjorde det för hennes skull. För att det skulle bli så bra det kunde för henne. Allra först tvekade jag om jag skulle orka, skulle kunna göra det bra i ett så känsligt läge. Sedan insåg jag att det nog skulle vara svårare att släppa kontrollen till någon annan. I värsta fall någon jag inte visste om jag litade på. Så till slut var valet lätt. Och jag var glad att jag kom till det beslutet. Det blev bra.
Under resan dit kände jag mig inte stark, mest ledsen och förvirrad. Att ta beslut om när, hur och vem är svårt även när man vet att man måste.
Efteråt var det värsta gjort. Jag hade nästan sörjt färdigt då. Man kan nästan säga att jag fick frid i samma stund som Muska, fast på ett annat sätt.
Då är det lätt att man tror att det var enkelt för mig, att jag är stark, kanske till och med hård och okänslig. Vilka känslor jag har, vilka tankar som maler, kanske inte alltid syns på utsidan.
Också starka personer har sina svåra stunder. Om de är fler eller färre än för andra vet nog ingen. Också starka personer är ledsna ibland. Men en del av oss fortsätter göra det vi tycker vi måste ändå. Vi visar upp olika mycket, och vi sörjer på olika sätt.
Kanske är det lite extra svårt för den som brukar upplevas som stark att visa upp sin svaghet. Ibland blir den inte ens bekräftad, för den är så oväntad. Men jag fick fin empati i samband med Muskas död, och det vill jag tacka er för. Jag hoppas att min berättelse också kunde gå någon lite styrka och mod i den situation där det behövs. Var rädda om varandra!
Känner igen mog i det du skriver om att starka kan ha svårt att visa sina svagheter för omgivningen.
Och när man väl gör det så finns det få som förstår den.
Att gå från att fundera på avlivning till att ta steget fullt ut är jobbigt och som du säger så är det en del av sorgearbetet.
Alltid sorgligt att förlora familjemedlemmar men samtidigt har vi ett stort privilegium som kan ta sådana beslut och hjälpa dom när dom inte mår bra.
Tack för en bra blogg med mycket kloka tankar.