Men du har ju ingen sele!
Aska har varit ledig sedan jullovet tog slut. Då var vi flitiga. Sedan har det blivit hårt och halt, och mindre med tid. Men utan skor och brodd har det verkligen inte varit bra läge att ge sig ut.
Det har Aska inte så stor förståelse för. Varje dag hoppas hon. Särskilt om jag kommer med grimman och hämtar Desolett. Fel häst, tycker Aska.
Så igår ändrade jag mig på vägen mellan stallet och hagen (det är kanske tio steg). Aska stod vi grinden och hoppades. Mötte mig med sin särskilda gnäggning. Och jag tänkte att efter en decimeter nysnö så kanske det går bra att rida utan brodd. Jag tog in och borstade en nöjd unghäst, och lade på sadeln.
Väl uppe på ridbanan hann jag bara stänga grinden innan jag insåg att detta går inte. Under snön låg isen spegelblank, och snön for undan i samma fart som Aska halkade. Det gick bra alltihop. Hon föll inte, och jag ledde ut henne igen.
Men detta var ju snopet, så jag satt upp vid ridbanans ingång. Man kunde ju alltid prova att rida på fältet där jag kört med kälken dagen innan. Mitt eget fält, så ingen kunde ha ont av det. Det började skymmma, och på fältet hade vi inte så mycket nytta av ridbanans lampor. Och fältet sluttar rätt bra.
Aska travade på så glatt ändå. Lite volter, vända igenom volt och halt, och så trav igen. Man kan inte bli annat än glad av henne och hennes friska energi och vilja att göra rätt! Efter en stund var jag nöjd, och satt av.
Då fick jag syn på kälken som stod kvar sedan igår, i väntan på ny körning. Vilket bra tillfälle att träan att gå i skaklar! Tanken ledde till handling och Aska var med på noterna. Med morotsskivor i fickan kunde det inte bli fel.
Varje gång hon gjorde rätt, flyttade in en fot dit jag önskade, så blev det direkt morot. När hon klev ur eller fick för brått så blev det inget alls. Inget skäll, men ingen morot heller. Det tog inte lång stund förrän hon stod som ett ljus på rätt plats. Hade krånglat alla fyra benen in i de ganska smala skaklarna och även backat ett steg för perfekt position.
Att stå still har vi tränat, så hon stod fint kvar. Jag lyfte ena sidan, så högt att magen (som börjar bli rund) tog emot, och så likadant på andra sidan. Får hon morot så flyttar hon inte en fot förrän man ber om det.
När jag kom tillbaka till stallet berättade jag för Unni hur bra det gått. "Men du har ju ingen sele på" sa hon. Nej, det var ju sant, och det kanske såg knasigt ut att stå i skaklarna med sadel. Fast jag tror inte det spelade någon roll. Inte den gången.
