stuterikry.blogg.se

Nej, det här är inget nytt inlägg om det är halvfullt i ligghallen.... Det handlar om den klassiska frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt. Jag tänker att den ofta är en bra illustration på hur man kan se saker. Sanningen är densamma, men känslan olika.

När jag skrev i fredags om att Unni och Mercedes hade tagit stora steg framåt tillsammans, så tyckte Unni att jag kunde ta bort det. Skillnaden var ju inte stor alls, och hon hade ju fått sitta av igen på uteritt nyss... Fast både jag och dressyrtränaren såg en jätteskillnad!

 

Vi pratade lite om det, och jag påminde om hur kort tid det var och hur mycket bättre hon rider Mercedes nu. Unni valde att fokusera på hur dåligt det går med hoppningen. Hur har hon ens kunnat komma runt en 90-bana felfritt tidigare? Unni tyckte det var ofattbart, och förra helgens fina hemmaträning med bra flyt över små hinder räknades inte...

 

Till slut undrade jag om vi skulle stanna hemma och avboka kvällens hoppträning? Nej, vi skulle åka, och jag sa att då får man också ha en rimlig inställning. Sedan sa jag inte så mycket mer om det.

 

Redan på framridningen såg tränaren att form och galopp var mycket bättre än innan. "Ni har utvecklarts! Det går ju mycket bättre, och du har tagit kommandot!"

 

Och sedan bara fortsatte det. Ja, det blev några stopp, men mest flöt det på, och Mercedes hoppade till och med när det blev helt fel i anridningen på ett lågt hinder. Men de rullade på och hoppade fint och utan strul.

 

Mot slutet började Mercedes ta tag i saken och bjuda. Hon susade över cirka 80 cm med fina språng och bjudning. "Prrr!" hördes från Unni, som började tappa kontrollen. "Nej, inte prrr! - håll ihop och bara rid och njut. Nu bjuder hon ju - hon är med!" blev svaret.

 

Och när sista rundan var klar sa Unni: jag tar ett par språng till! Både häst och ryttare var glada och hoppade med självförtroende!

 

Ja, det är väl sant att allt inte är på plats ännu, men nog är de på väg att hitta varandra. Det tar tid att utveckla samarbete och förtroende, men det är ju lite det som är tjusningen! Dagen efter red de ut, och trots regn och blåst fungerade kommunikationen hela rundan i alla tre gångarter. Men när så Unni skulle sitta av hemma på gårdsplanen fastnade hennes fot i reflextäcket, som hon har alltid nu under jakttid, och Mercedes blev rädd. Så det slutade med kraschlandning och ont i höften. Otur, men det var första avfallningen, och jag tänker ändå att de är bra på rätt väg.