stuterikry.blogg.se

Jag har inte gått jour som veterinär sedan 2009, mer än tio år sedan alltså. Ändå är jag fortfarande tacksam att slippa, speciellt så här i långhelger. Jag har gått jour rätt många nyårshelger, delvis tack vare att jag oftast slapp julafton då jag hade småbarn, delvis för att jag inte tyckte att det var så belastande att ta just nyårshelgen.

 

Utom möjligen för det faktum att nyårsnatten ringde det mer konstiga samtal än annars. Då kom lite lätt överförfriskade djurägare hem framåt småtimmarna och hittade t.ex. en hund som slickade energiskt på tassarna. Kanske störde den nattsömnen, kanske var omdömet inte på topp. I vart fall fick jag ett samtal som avbröt min nattsömn.

 

Inledningen kan låta som att jag verkligen hatar jour. Så är det inte. Det finns bra minnen och dåliga.... Jag har gått jour i bra många år. Jag jobbade i fjorton år som privatpraktiserande med jourtjänstgöring, där vi vanligen gick tre- eller fyrjour, dvs var tredje eller var fjärde helg och en vardagkväll (eller lite mer) per vecka. Innan dess hade jag diverse vikariat med jour, ibland två-jour.

 

Jag glömmer aldrig min första jourhelg. Det var på sommaren när jag hade en termin kvar att plugga, och jag vikarierade som distriktsveterinär i Växjö. Det var ett lugnt distrikt, och veckan hade börjat ganska måttfullt - lagom för en ovan veterinär ute på egen hand för första gången. Men på lördagen small det till. Det började med en hel rad kalvningsförlamningar, där jag satte kanyl och gav kalk på löpande band och stressade från den ena dåliga kon till den andra innan någon hann dö.

 

Sedan fortsatte det med resten av morgonens resor, som fylldes på efter hand. Juverinflammationer hos kor, skadade hästar och en ko med nervskada. Jag slet med en förfärlig kalvning, där kon inte kunde förmås resa sig, trots kalkbehandling, och kalven låg i ett svårt felläge. Att kejsarsnitta var inte läge med liggande ko, och till slut fick vi fatta beslut om avlivning av kon. Ett nederlag som jag inte alls hade tänkt mig, och speciellt inte så här i början av karriären. Med rätt teknik kunde väl alla kalvar plockas ut på något sätt?

 

Framåt två på natten var alla dagens 17 besök gjorda. Jag föll i säng och somnade, och fick faktiskt sova till nästa morgon. Då steg jag upp till telefontiden - trots allt bättre än att väckas av telefonen - och bävade inför vad dagen skulle bjuda. Var det verkligen veterinär jag ville bli, förresten?

 

Två besök fick jag, varav en gällde en klövspaltsinflammation som djurägaren och jag enats om at prioritera ner hellre än ett besök mitt i natten. Så den ringde jag faktiskt upp själv, efter att jag börjat undra om telefonen var trasig. Det var den inte. Plötsligt kändes det möjligt att klara att vara veterinär igen.

 

Jag har inte många gånger senare i karriären drabbats av 17 akuta besök på en dag, så man kan ju undra varför det skulle hända just där och då. Å andra sidan är det precis så det är med jour. Man vet aldrig. När man har haft världens lugnaste helg så brakar det till på söndag eftermiddag och man kör hela kvällen och kanske hela natten med superakuta fall.

 

Jag har många fina minnen från sådana dagar. När man har slitit ihop med djurägare, gjort skillnad och är tacksam för det. Ibland står man där med glädjen över två nyfödda pigga tvillingkalvar, som man fått hjälpa till världen. Ibland är det hårt när nattens kämpande för en kolikhäst slutar med att plågan avslutas med hjälp av bultpistolen fråmpå småtimmarna. Vissa glömmer man aldrig.

 

Men efter många år med jour så kände jag att det var dags att få säga att jag har tagit min del av detta. Jag gick vidare till andra arbetsuppgifter, och har fått glädje både av att lära mer och annat och av mina gamla erfarenheter.

 

Jag tänker rätt ofta på de som sliter med jouren. Ofta är det otacksamt. De får höra att det är alldeles för dyrt (ändå vet vi alla i branschen att jourtjänstgöring är svårt att få att gå ihop om man ska ha en rimlig ersättning för sin beredskap), och de får höra att de är för få/för långt borta/dröjer för länge (annars skulle det bli ännu dyrare).

 

Den som inte prövat kan inte heller förväntas förstå hur begränsande det är att låsa helg efter helg och inte veta ens om man får sova. När som helst kan det ringa och man ska vara beredd att svara, ge kloka råd och ge sig ut på mörka vägar. Vissa perioder, speciellt på våren, kan det bli dåligt med nattsömnen.

 

Och just det är jag väldigt glad att slippa. Fast samtidigt också glad att ha varit med om. Att ha räddat liv, eller ha stått där med en djurägare och fått stötta i den svåra stunden. Jobbigt, men viktigt. Veterinärens roll är inte bara att rädda till liv, lika gärna kan det handla om att rädda från lidandet och att ta ansvar för att förklara och hjälpa till de svåra besluten.

 

Ibland behöver jag också ringa en kollega, och få hjälp eller råd. Då är det stort att det finns någon klok person att prata med, just när man behöver. Jag önskar dem all den uppskattning som de är värda! Jag har fortfarande inga nyårstraditioner - de lades ner i alla år av jour - men jag kan glädjas åt en fin, ledig helg. Och jag vill skicka ett tack till alla er som jobbar, med olika saker, när vi andra är lediga. Hoppas ni också hinner njuta lite ledighet mellan varven!