Skapa mening
Ändå tänker jag att det är så viktigt att vara rädd om detta. Inte minst när man tränar på banan. Mer än en fjording tycker det blir monotont, och blir då seg och trist. Kanske är de helt enkelt lite för smarta för att köpa tråkiga repriser.
Så då gäller det att vara smartare. Skapa mening och glädje i träningen. Beröm och belöning förstås. Men det finns mer.
Jag tycker att WE teknik är ett sätt att både få variation och göra träningen mer tydligt meningsfull för hästen. Jag upplever i alla fall att de hästar jag prövat med snabbt blir mer motiverade och verkar förstå varför man ska göra halt på precis en viss punkt. För att där finns det flytta mugg eller bordet med kannan, eller något annat.
Det blir också snart avslöjande om volterna runt tre tunnor blr ojämna eller övergångarna på fel plats. Man måste vara noga, och kanske är det där skillnanden ligger. Alltså att jag blir mer fokuserad. Jag vet inte, men det kanske spelar mindre roll. Bara det funkar. Jag har lite samma erfarenhet av skogskörning.
Jag har så smått börjat träna lite WE teknik-hinder med Aska. Vi bygger på successivt och testar lite olika övningar, och ibland även sådana som inte ingår. Som att trava över bommar. Hon har tyckt att det är konstigt, men när det ingår bland diverse andra övningar med en massa skräp på banan så var det lätt.
Första gången jag pinglade med klockan i korridoren såg hon förvånad ut. Men mer än så var det inte. Vi red rakt igenom, som man gör i de lättare klasserna, men eftersom Unni var med tog jag lite hjälp att testa att backa med. Redan andra gången frågade Aska om vi skulle backa här. Så då gjorde vi halt och red framåt ett par gånger som omväxling. Med en klok häst får man akta sig för att fastna i samma, för då ligger hästen snart steget före.
Även tunnorna, två eller tre, varierar jag. Det finns ju många möjligheter. Vilket håll man börjar, och om man travar genom hela, eller har en volt i skritt eller bara korta övergångar i skritt vid varvbytena. Så småningom även galopp, men där är vi inte än.
Jag är helt nöjd med att galoppen verkligen har utvecklats åt rätt håll, kanske tack vare hoppsadeln. Vid den här träningen där bilderna togs så fattade Aska rätt galopp i båda varven direkt och utan att springa in i fattningen. En lugn galoppskänkel och så var vi igång. Vi är inte redo för att galoppera två tunnor, men däremot testade vi styrningen och fokus och galopperade rakt mellan dem. Gick prima!
Och det är klart; när hästen utvecklas så fint på alla vis så blir ryttaren också motiverad. Det smittar ju!
