stuterikry.blogg.se

"Kunde man inte gjort mer?" Fanns det inget man kunde göra?" Jag tror du som djurägare känner igen frågorna. När du tagit det allra svåraste beslutet om att det var dags att ta farväl, att låta din vän slippa fara illa, så kommer ofta frågor som dessa.

 

Eller som Peppe sa den dagen som Ljosefin skulle avlivas: "Men kan hon inte leva lite till?"

 

Det är inte precis vad man behöver i en sådan stund. Och inte vad man vill höra strax efter heller. Det är tufft ändå. Och det är klart att man har tänkt, och vridit och vänt. Ibland har man haft lång tid att tänka. Ibland väldigt kort. Men nog tänker man. Det bara snurrar i huvudet av tankar. Förtvivlan, hopp och hopplöshet och mycket mer.

 

Och nog vill man att ens älskade djur ska få leva lite till. Som frisk och välmående och som allt det har varit.

 

Men man vill inte att det ska lida. Man har kanske kommit till att det inte ska utsättas för fler behandlingar och undersökningar. Sådana saker kan ge hopp, och det kan ge liv och hälsa om allt går bra. Men ibland finns inga chanser för det, och ibland är det helt enkelt inte värt priset.

 

Det priset kan vara i djurlidande eller brist på välfärd. Det priset kan också vara i pengar. Jag har full respekt för den som avstår en dyr operation och tar det svåra beslutet att avliva. Det är ingen dålig djurägare. Det är en som tar ansvar och inte lämnar djurets välfärd åt slumpen.

 

Men jag ser att många ställer frågor både före och efter. Kanske av omtanke, kanske om hoppet att rädda liv. Men ibland är det inte det bästa och goda att rädda ett liv. Man får rikta in sig på att rädda från lidande.

 

Och jag vet att sådana frågor är tunga att ta emot, även när de ställs i välmening. Man får ta ett varv till i tanken, tunga tankar som redan malt.

 

Så jag skulle vilja be dig om at fortsätta bry dig och visa omtanke. Och var inte rädd för att säga fel, men försök låta bli att ifrågasätta just det svåra beslutet.

 

För min erfarenhet är att det väldigt sällan är fel beslut som den som valde avlivning gjorde. Facit får man förstås inte i dessa fall. Men med lite perspektiv ser djurägaren ofta själv att det verkligen var nödvändigt och det bästa, eller i vart fall minst dåliga.

 

Däremot har jag träffat flera som ångrat att de sköt på det svåra beslutet. De klamrade sig fast vid en strimma hopp och ville inte skiljas från sin vän. Efteråt såg de att djuret hade fått betala ett högt pris för detta. Det är mer än en som bär sådana minnen.

 

Och Ljosefin då, min gamla snälla häst som blev 25 år och fick 15 föl. Ja, hon hade nog kunnat leva, alltså överleva, ett tag till. Men glädjen i blicken hade slocknat. Det var något som inte stämde. Så jag följde henne på den sista resan och tog farväl. Bara några veckor senare bröt jag benet. Det skulle dröja många månader innan jag hade haft möjlighet att göra om den resan med henne, om jag väntat. Så jag är glad att jag stod fast när jag fick frågan, trots det tvivel den väckte då. Ibland måste man helt enkelt göra just det där svåra.