Så värd sin rosett!
I söndags var Unni och Mercedes på pay and jump. Den första på jättelänge. Vi hade anmält till 60 cm, men bytte till 50 när vi såg att nästan hela banan var titt-hinder. Dessutom blev banorna ett par språng längre från 60, så det kändes lagom.
När de kom ut från banan hängde jag deltagarrosetten på Unnis stövel. Hon var så värd sin rosett denna dag. Det hade inte blivit en felfri runda. De hade varit uteslutna om det varit en tävling. Men nu var det träning och Unni hade sett till att det blev en bra träning. Något att ha med inför kommande utmaningar, en bra upplevelse.
De hade hoppat alla hinder. Efter stopp på några, men genom hela banan ett lugnt fokus. Inte bli arg, bara rida framåt, visa att det går. Ett hinder gick de över efter stopp - en fördel med att välja lågt. Att vara tydlig med att vägen är framåt, inget annat. Men utan bråk, bara lugnt och bestämt. Jag har inga bilder från banan, för då filmade jag, så det får bli lite från framridningen.
Och Mercan visade att hon var med oss. Lugn och fin hela tiden. Stod och viskade varm luft in i mitt öra och hår medan Unni gjorde i ordning henne efter ritten. Sedan gick hon lugnt och fint in i transporten.
Vi kom hem lagom som regn och åska brakade loss. Välbehövligt. Men skönt att ha hunnit hem. Bytet av klass var tydligen helt rätt denna dag.
Utvecklingen går inte så fort som Unni skulle vilja. Men hon är klok nog att gilla läget och jobba utifrån det. Då är man verkligen värd sin rosett, när man fortsätter vara juste mot en stor fegis, och får henne mer och mer med sig. Det är då man är hästmänniska på riktigt.
