Min drömhäst
Aska Kry är min drömhäst. Jag visste det redan när hon var några dagar gammal. Och jag kan fortfarande då och då stanna upp och förundras att hon är min och att hon blev allt det jag hoppades. Kanske mer än så, förresten.
Muska kom till mig när hon var tre. Jag tyckte att det var en alldeles för bra häst för att inte visas på sommarpremiering och tyckte hon borde ha chans på diplom, så jag föreslog min far att jag skulle ta hem henne till mig för träning och visning. Han tyckte det var en bra idé och föreslog att jag också skulle betäcka henne med Ismo Kry, som gjorde sin första säsong i avel då. Så blev det, och någon vecka före premieringen, när Muska redan var konstaterat dräktig, fick jag frågan om jag ville behålla henne. Det tackade jag förstås ja till. Ungefär en vecka senare vann hon sin klass med 43 poäng och fick diplom.
Att Muska var Klarettes bästa föl är jag övertygad om. Vem som är Muskas bästa föl kan det kanske stå en hårdare strid om. Muska fick SUPERELIT medan hon ännu levde, och hon har fått flera riktigt bra föl. Många trodde nog att jag skulle behålla en musblack dotter som hennes efterträdare, och det trodde nog jag med. Ända tills jag träffade Aska, som sagt. Hon var så självklar, och jag visste det redan efter några få dagar.
Förutom att hon är dotter till Alvedon, som jag är stolt uppfödare till, så innebär kombinationen att jag kunde förena mina båda stostammar, som jag avlar på. Alvedon är halvbror till Desolett och Finja, och alla tre är avkommor till Ljosefin, som var först av alla (alla raser!) att erhålla SUPERELIT. Så det är klart; med idel ädel adel fanns väl goda chanser att det skulle bli en bra häst. Men lite tur var det nog också. Man behöver en skvätt av den varan med om man ska nå hela vägen…
Och det får man väl säga att hon redan har gjort. Aska är visad på utställning och premiering ett antal gånger. Hon har aldrig fått mindre än 42 poäng, och alltid nio på typ. Senast hon visades var för ett år sedan, då hon stambokfördes med en jättebra poängrad som slutade på 44 och en tia för hennes härliga skritt. Hon har varit dagens bästa svenskfödda häst på sommarpremiering sammanlagt tre gånger, av de fyra hon visats där, och det var som ettåring, treåring och fyraåring.
Hon har varit med på Friends och deltagit i Årets kallblod efter att hon blev riksetta (årets bästa treårssto). Både riksutställningen och ännu mer Friends stora hästshow är tuffa utmaningar för en ung häst, men hon har vid båda tillfällena visat sitt stora förtroende och samarbetsvilja, och det har varit en fröjd att ha med henne.
Och hon gör mig glad varje dag! Hon möter mig i hagen med en lite hes speciell gnäggning som hon har bara för oss människor. Hon vill alltid vara med, och hon vill alltid lite mera. Hon är samarbetsvillig, lyhörd och energisk. Hon är glad och vill mycket, och hon är snäll och busar aldrig till det. Det är inte alltid lätt att vara lika bra som hon, men jag får väl helt enkelt försöka. Så länge vi har roligt ihop tänker jag att det räcker långt. Jag hoppas vi ska få ha det i många år till!
Det är ingen slump att detta inlägg fick bli just idag. Idag skulle min far, som dog i mars, ha fyllt 90 år. Jag hade hoppats få fira den dagen med honom, men så blev det inte. Jag är tacksam för allt han gett mig, och inte minst för att han alltid stöttade mig och inspirerade mig med hästarna. Utan honom hade varken jag eller Aska funnits, och jag tänker ofta på honom när jag gläds över hur bra jag har det med Aska.
Bilden där Aska och jag travar ärevarv (i ridhus) har Pernilla Hägg tagit, och det två bilderna från somarpremieringen med Aska och mig framifrån samt bild på våra huvuden har Åsa Petersson tagit.
