stuterikry.blogg.se

 

Då hade jag stora ambitioner att hinna träna och utvecklas hur mycket som helst. Tänk själv - från november till mars; det är ju oceaner av tid... Mm, och en massa annat som man ska göra. Så det har nog blivit rätt få pass på töm, men några har det blivit. Och jag har köpt en ny töm, som jag verkligen gillar. Ibland kör jag på kapson och ibland på ett oledat tränsbett.

 

Jag valde tränsbettet denna dag. Jag hade varit på tjänsteresa nästan hela veckan, och som sagt inte tränat som jag tänkt innan heller. Fast visst har vi tränat ändå. På lite av varje, och det är kanske det man ska. Ridit dressyr och WE, ridit ut, tömkört, tränat lastning och allt möjligt. Ni som följer bloggen vet ungefär.

 

Och lastningen; den gick super! Hemma lastade jag själv, och Aska var helt nöjd med att mumsa godis i transportkrubban medan jag stängde. När vi skulle hem gick det nästan lika bra. Två korta stopp på några sekunder, och sedan var hon inne även där. Peppe var med och stängde, och jag stod bredvid och berömde. Godis i krubban hade jag fyllt på, och Aska mumsade belåtet.

 

Vi pratade en del om träningsupplägg och hur vi jobbar. Anders var helt med mig i tankarna om att rida ut och på raka spår mycket, bygga upp och ha det kul. Låta kraften och musklerna komma bakifrån och vara försiktig med att börja dra i munnen.

 

Vi tömkörde på volt över bommar. Det gick sådär förra gången. Nu gick det super! Aska löste saken även när hon kom fel, lyfte härligt på benen, hittade takten och blev så fin. "Vilka fina gångarter!" fick jag höra mer än en gång. Ja, hon har härliga rörelser och inte minst så fina bakben, som verkligen har börjat komma igång.

 

Anders undrade om vi hoppat, och jag sa att det var småskutt, så då skulle vi prova med det på töm. Men trots att Aska innan varit koncentrerad, lugn och haft en superattityd så blev det tydligt att det blev en för svår utmaning. Ny plats, lektion med ridskolans ponnyer i andra halvan av ridhuset och så ett hinder mitt i alltihop. Först sprang hon bredvid, men med hjälp av töm och position gick det att trycka henne över.

 

Jag lämnade över till Anders, och det gick inte ett dugg bättre. Snarare sämre. Aska blev rädd och susade iväg, men gick snart att bromsa (och var aldrig lös). Hon var tydligt förvirrad av alla signaler. Tömmar, kroppsspråk och annat gav massor av signaler, och en situation som hon uppfattade som motsägelsefull och hotfull.

 

Vi backade bandet, lade ner hindret till bommar, och började om. Det tog inte lång tid innan hon tog sig över fint och avspänt. Hon tog bommarna i serie igen och sedan bytte vi varv, och det gick ännu bättre.

 

Det var kul att köra själv, och det var väldigt skönt att se hur hon gick med annan kusk. Man kan känna sig fumlig, men med en så kvicktänkt och signalkänslig häst är det inte lätt att vara på rätt plats varje sekund, och inte lätt att veta vad som är lagom krav. Det var faktiskt skönt att se det från sidan med. 

 

Och samtidigt såg jag en häst som rörde sig så fint, som vill så väl, och som snabbt slappnade av igen när hon förstod sin uppgift. Precis som hon gör med mig. Jag ser hur mycket hon har utvecklats sedan november, och jag är så glad att få arbeta med henne. Det ger inspiration att få hjälp med lite övningar, och jag känner att vi är på rätt väg.