stuterikry.blogg.se

Jag skriver väl det först då: Det är jättebra och roligt att träna och träningstävla online. Och på det hela taget fungerar det faktiskt bättre än man kunde tro. Framför allt ger det inspiration och utveckling.

 

Men sedan också: Det är minsann inte så lätt alla gånger. Ibland går typ allt fel som kan gå fel. Man lär sig väl något av det också. Kanske. Och helt klart kommer man uppskatta riktiga tävlingar med funktionärer och allt fixat enormt mycket.

 

Jag har ju ingen bana med bokstäver och allt uppe jämt, så jag får börja med att släpa fram bokstäver och stega upp banan. Avgränsningarna blir ännu så länge med bara bommar på marken. Efter senaste fadäsen är jag mer motiverad att skaffa riktiga dressyrstaket. Mer om det sedan...

 

När Östergötlands fjordhästförening bjöd in till online-dressyr var jag så snabb att anmäla att vi fick startnummer 1. Slutet av påsken bjöd på kass väder, så vi avvaktade lite med att rida - hade ju hela april på oss.

 

Men i förra veckan kom Inger hem till oss och tränade Aska och mig. Solen sken, även om det var lite kalla vindar, så jag tänkte att nu har jag chansen jag drömt om: Jag rider programmet i slutet av passet, när Inger har fått oss att hitta finaste formen. Sagt och gjort; på med tävlingsmundering och nummerlapp, och be Peppe komma ut och filma när jag ridit fram.

 

Träningen gick bra, och känslan var fin. Jag började tänka att det var dags att rida programmet. Peppe syntes inte till - det visade sig att han trodde han skulle komma ut på den tid som jag sagt, och som jag menade att det skulle vara dags för start. Så Inger gjorde sig redo att filma, men då kom Peppe.

 

Han plockade upp allt, och tiden gick. Jag hamnade allt längre och längre från att känna mig startklar. Telefonens batteri hade laddat ur, jag fick starta om telefonen, krångla med sladdar och diverse. Till slut tog Inger sin telefon och gjorde sig klar att filma.

 

Och då, när tekniken till slut var på plats, så kunde jag starta. Jag kom inte långt alls, förrän vi vinglade utanför en av bommarna (det är ju öppet på stora delar). I andra serpentinbågen gled vi utanför banan... Jaha, jag avbröt. Man är ju typ utesluten då...

 

Vi tog bestämde oss för att ge det en chans till. Men det gick inte bra. Fokus hos ryttaren hade försvunnit. Jag red för fort och hafsigt. Det var sådär redan innan, och sedan blev andra galoppfattningen fel. Vi fattade om lydigt och rätt, så¨det var väl OK.

 

Det blev en hel film, men jag var väl sådär nöjd och kom fram till att det bästa med denna övning var att jag blev av med tanken om att programmet skulle gå så mycket bättre om jag fick tränarstöd under framridningen. Det gjorde det inte, och det var på sätt och vis skönt. Jag får lita till mig själv och min häst och se till att försöka göra det som jag vet att jag ska.

 

Så jag bestämde mig för att ge det en chans till. Mer än halva april återstod, så jag inväntade nästa chans. Efter storm och storm så kom en hyfsad förmiddag i söndags, så vi gjorde oss redo. Den här gången bestämde jag mig för att starta på en "fast starttid" för att ge mig ro att rida fram, och för att se hur det skulle fungera - det är ju sådana små läxor som också är så bra att testa i dessa digitala utmaningar.

 

Eftersom batteriet i min telefon är dåligt, och omstart av telefon och krångel med powerbank hade tagit massor av tid några dagar tidigare, så sa Peppe att han skulle filma med sin telefon. Jag ville stämma av att allt var under kontroll med det, men han sa självsäkert att han visste hur han skulle göra.

 

Jag borde veta att jag inte ska lyssna på sådant... Men jag lät mig nöja, fixade i ordning mig och Aska, red fram och var klara för start vid 10, som planerat. Och vi startade strålande - gjorde en riktigt rak och snygg uppridning, och fortsatte med fina övergångar i serprentinerna. Visst fanns det saker som kunde bli bättre, men det gick BRA! När vi kom i sista delen av skritten ropade Peppe: Stoppa!

 

Va?! Varför då? Jo, telefonen hade stoppat inspelningen - filmen var för lång. Men alltså - du hade ju koll? Är minnet fullt? Nejdå, sa Peppe. Men senare samma dag fick han medge: minneskortet var fullt. Filmen fick inte plats.

 

Jaha, hur många försök behövs för en simpel träningsstart i digital dressyr? Vi fick väl ge det en chans till då. Så Peppe lufsade in efter min telefon och powerbank, så att den skulle orka. Krångel i en evighet, men till slut så var allt redo. Så jag startade. Men känslan var inte där. Vingligt, oroligt, dåligt fokus.

 

Om man nu har gjort om så många gånger att man har tappat räkningen så kan man väl göra om en gång till. Så det gjorde vi. Det gick mycket bättre. Men i andra galoppen klev Aska fel, snubblade grovt och jag var säker på att vi skulle gå omkull. Hon hittade balansen i sista stund, vi fattade om och red klart. Men vi var skärrade hela sista delen, adrenalinet hade gått igång.

 

Skulle vi nöja oss? Jag började trava av, hittade känslan igen, och såg att Peppe stod kvar. En sista chans? Tja, men OK då. Absolut sista, i varje fall denna dag. Peppe undrade om vi skulle prova på eftermiddagen, men jag sa att nu räckte det. Tur det; på eftermiddagen var det flera centimeter snö och det fortsatte vräka ner...

 

Och ja, Aska kan snart programmet bättre än jag. Och nog var vi lite trötta. Men nu nöjer vi oss. Flera veckor kvar av april, men om vi vill köra mer program så köper vi en ny start någonstans. Nu skickar vi in denna - ska bli kul att testa annan domare än de jag ridit för hittills.

 

Jag ser saker som vi ska jobba vidare på. Och jag ser saker som jag ser att vi har utvecklat. Ibland blir takten lite ojämn, men nu väntar hon och frågar mycket mer. Bra att hon väntar på mig. Nr vi har det stabilt så kan vi sätta lite mer tryck, och då kommer wow-känslan. Den kanske vi inte riktigt hittade där, under sjuttioelva försök. Men nog lär man sig! Vill du se hur det blev så finns det här: https://youtu.be/aMFzmecJWCg