Ta mig!
Mina härliga tvååringar Brimi och Brusali älskar att få vara med och träna. Båda kommer och hoppas och ber, speciellt om jag har en grimma med mig till hagen.
Brusali är så komiskt lik Aska när hon står vid grinden och hoppas, och gnäggar nästan som sin mor. Också en lite dov gnäggning, men inte riktigt så hes som Askas. Men samma blick med förväntan, och på så många sätt så lik att jobba med. Jag är glad att hon är tillbaka!
Brusali fick några veckor att landa i flocken, men nu har vi börjat med små övningar. Jag har lett henne upp till ridbanan, eller andra korta små turer. Vi tränar på att skritta, stanna, vänta och vända. Vi har också tränat lastning några gånger.
Brimi får göra ungefär samma saker som Brusali. I påsk fick de båda kolla in några av WE-hinderna, som att gå över eller mellan bommar, stanna vid muggen och gå runt tunnor. Jag passade på att ta med lansen och städa undan den när jag ledde unghäst, och jag hämtade ringar från tunnornas botten. Ingen av dem tyckte det var konstigt alls.
Båda har varit väldigt duktiga, och är både lika och olika. Man märker att vissa saker är enklare för den ena än den andra. Brimi älskar pellets som belöning när hon gått in i lastbilen. Brusali verkar gilla morötter bättre.
Båda är roliga att träna, och båda hoppas på mer än jag hinnner. Men det är kanske bara bra det!