Sen finns inte

Somliga saker hamnar lätt på listan över att göra sen. Men sen finns inte. Så det blir liksom aldrig av, aldrig dags att prioritera. 
 
Så har det varit i flera månader med att byta staket på ridbanan. Vi fick plocka ner det gamla delvis för att gräva diken och få ny belysning. Det var dåligt och behövde ändå bytas. Nya fina breda band inköptes. Och stod i garaget och väntade vecka efter vecka. Alltid var något mer bråttom eller roligare. 
 
Så på nyårsafton bestämde jag att nu är de nu. Att rIda prioriterades ner för dagen, och jag satte ridbanans staket först på dagens lista. Inte sen, nu!
 
Det var knöligare än jag trodde. Så det var bra att jag började på förmiddagen. Det visade sig att grävaren hade flyttat stolpar så att de stod inte rakt. Och de var dessutom inte nedslagna lika djupt allihop. Så bandet svängde hit och dit, och upp och ner. Tur att det var milt. Bara att hämta ett spett och fixa. Vid lunch återstod bara grinden och städning. Och när jag ätit gjorde jag klart detta med. Härligt!
 
Det blev fint, och jag passade på att göra lite små rännor så att vattnet kunde rinna bort nu. Vått nu, och massor av vatten i dikena, men det rann undan hyggligt på de flesta ställena. Bättre dränering hade varit fint, men får nog stå på önskelistan (på tal om sen).
Något annat på önskelistan har däremot blivit verklighet. Jag har fått en ringbärare och en lans i julklapp av Peppe. De blev klara någon dag efter jul, och fler ringar är på gång, men jag har hunnit testa och det funkar. Så här ska det tränas WE!
 
Fast jag tränar mest med lite mindre lans, typ kvastskaft, för den här är lång och rätt tung. Tjusig, och bra att träna med en sådan också, men vi är nybörjare med lans, så vi tar det lite stegvis. Men i skritt kunde vi rida med långa lansen och fånga ringen, så vi ska nog lära oss i högre tempo med efterhand. Svårast är att titta framåt så att man inte får hästen att börja vingla...
 
0 kommentarer