Kroniskt njurfel
Kronisk njursvikt är en vanlig sjukdom hos gamla katter och hundar. Jag känner så väl igen symtomen från mina år som kliniskt verksam veterinär.
Så jag blev inte förvånad när Humle fick sin diagnos för några veckor sedan: https://stuterikry.blogg.se/2021/february/det-narmar-sig.html Jag hade känt igen många tecken och anade hur det var.
Fast lite överraskad var jag nog över hur väldigt dåliga värden han hade. Det var svårt att tro när man såg honom i sina bästa stunder. Fast han kräktes upp vatten ibland, och fast han hade magrat.
Jag funderade på om det ens var meningsfullt att prova med dietfoder. Kanske bättre göra plågan kort? Men han var väl värd en chans. Om han inte mådde bra skulle jag ju kunna hjälpa honom slippa lida när det behövdes.
Jag köpte dietfoder på fredagen efter blodprovet. Samma sort som jag rekommenderat så många andra djurägare genom åren, och som ibland gett fin lindring, ibland kommit in för sent. Bota kan man inte, men man kan underlätta.
På söndagskvällen fick jag bära honom hem uppför sista branta backen på promenaden. Han gillar inte bli buren, men då var det helt OK. Jag tänkte att imorgon måste jag låta honom slippa.
Då studsade han i köket och tiggde tuggpinne. Travade på med lätta steg på promenad och såg glad ut. Nosade och pratade med katten Plupp, och hade koll på vad som hände. Så jag sköt på det hela.
Nu har han ätit upp första omgången av både burk- och torrfoder. Både torrfoder och burkmat har gått åt. Han är pigg och kräks bara någon enstaka gång. Han tigger mat, men får hålla sig till sitt dietfoder. Och visst är han tunn, och visst är det inte länge kvar.
Men han ser glad ut, och han verkar ha det helt OK. Så vi tar en dag i taget. Hur länge vet ingen. Det kan vända fort, och då vet jag att det är dags. Jag förstår precis alla de djurägare som säger att de hoppas att deras djur en dag bara ska ha somnat in i sin korg. Det händer väldigt sällan, och vi ska inte vänta oss det.
Men jag köpte en omgång till av dietfodret. Han verkar ju må bra av det, och det är säkert ingen slump. Så länge han har livskvalitet får vi ha glädje av honom. Sedan ska jag ta farväl och inte hålla kvar honom för min skull.
