Det omöjliga...
Det omöjliga tar bara lite längre tid. Eller hur det nu var? Kanske som min morfar sa "Man kan allt man vill".
Inte vet jag, men svårigheter är väl till för att antas. När Aska efter massor av träning strulade och inte ville lastas med hem igen vid ridhuset där hon blev kvar en natt efter en kämpig kväll med total låsning i lastningen, var jag nära att ge upp.
Inte att lasta och inte att träna. Men att åka just dit, dit där hon blivit så stressad av en flaxig hund.
Så vi fortsatte träna lastning och att åka och träna. I början där det var lätt och sedan till fler platser.
I vår bestämde vi oss för att våga återvända dit där det varit svårast. Aska har varit stabil i lastningen länge nu. Gillar det inte, och det säger hon. Men knallar in direkt och sköter sig prima.
Nu har hon varit där på träning två gånger i maj. Ella har ridit, och den senaste gången tog jag bilderna.
Ridningen gick jättebra. Det är inte bara dåligt att rida mer för tränare än själv - man kommer framåt så!
Och lastningen precis lika bra den. Hunden var inte hemma. Det var bra.
Och ännu bättre att vi vågade prova igen. Bygga upp och grunda länge och noga, och sedan klara det. Det är en seger, kanske större än tävlingssegrar!
