Då kom tårarna
Tårarna kan komma när man minst väntar det. Man kan tro att jag skulle gråta när jag packar ner Peppes kläder och städar upp. Lite motigt är det, men det brukar gå rätt bra. Fast, det är klart, det blir några gånger om dagen. Ofta helt plötsligt. För sorgliga tankar eller inte alls sorgliga.
Som när tårarna rann längs kinderna i måndags morse när jag var ute och skötte hästarna på morgonen vid sextiden. Jag pulsade fram i snön med skottkärran och funderade på hur mycket jag måste och hur mycket jag skulle orka skotta. Mer än en decimeter snö hade fallit, men just för stunden bestämde jag mig för att köra skottkärran genom snön. Jag skulle skotta trappen och trädgårdsgången. Resten fick vara.
Medan jag gick där kom grannen med snöplogen på vägen. Skönt, då skulle Unni komma till skolan utan krångel (det blev krångel ändå, för det var en olycka på stora vägen, och stopp där, men det flöt fint på vår grusväg).
Strax efter att traktorn farit förbi och lyste upp alla träd längs vägen, och man såg hur lyset gnistrade i snön, så kom ett sms till mig. Det stod: "Godmorgon, ska jag skotta din ladugårdsplan och vägen till bygget?"
Jag kunde knappt se att svara. Tårarna grumlade blicken. Jag var så glad att ha en så fin granne, och att få frågan spontant. Visst har vi fått hjälp förut, och visst betalar vi för körningen. Men så skönt att få frågan och att slippa fråga när det är mycket nog ändå.
Jag fick iväg ett svar och ett tack, och det dröjde inte länge innan traktorn kom åter från slutet av vägen och fixade vår nya infart, gårdsplanen och infarten till vårt garage. Vi bestämde också att en mer noga skottning skulle ske i dagsljus vid bygget innan takteglet skulle anlända på onsdagen, så att lastbilen skulle ta sig fram bra.
Det visade sig att byggarna inte alls var bortskämda med plogad väg till byggen - det brukade folk glömma. Då blev jag ännu mer glad och tacksam. Och det gick jättefint för den tunga lastbilen med tegel att komma hela vägen upp.
Jag tänker att det inte är konstigt att jag vill bo kvar här, omgiven av fina människor. Att det dessutom är en vacker plats är bara bonus.
Och så tänker jag att man ska vara rädd om varenda mjölkbonde. De är landsbygdens hjältar, som håller bygden levande och öppen (tillsammans med en del andra duktiga lantbrukare med annan inriktning). Om du någon gång vill leva på landet, eller kanske bara njuta av landsbygden en ledig dag - tänk då på att vara rädd om bönderna varje dag. För oss som lever här gör de hela skillnaden.
Idag har jag bjudit in alla grannar längs vägen till Taklagsfika. Om du också är nyfiken eller fikasugen är du välkommen vid två idag.
