19 år sedan
Idag är det 19 år sedan Peppe och jag gifte oss. Det känns både länge sedan och nyss.
Vi träffades tack vare fjordhästarna. De såg till att våra vägar korsades, och det var självklart att ett par fjordhästar skulle dra oss den korta vägen mellan kyrkan i Linderås och festlokalen i församlingshemmet. Mumsas Athena, som jag ägt och som skulle komma att bli flerfaldig hingstmoder och ELIT-premierad i par med Bockrödsle Dolly, som kusken Anna haft längre än Athena.
Jag letade upp bilder från bröllopet för några dagar sedan. Såg gamla vänner, och tänkte att vi har ännu fler minnen ihop nu. Tittade på barnen som har blivit stora.
Vi brukade inte fira bröllopsdagarna så mycket. Kanske äta lite gott, och tänka tillbaka på hur år har lagts till år. Vara nöjda med vardagarna och livet här.
Vårt gemensamma liv räckte inte fram till 19:e bröllopsdagen. Det är klart att en sådan dag ger anledning att stanna upp, minnas och sakna.
De som varit med om samma säger att det första året kommer vara mycket så. Kanske är det sant. Jag fortsätter att ta en dag i taget.
Förra bröllopsdagen, vår sista, var fylld av oroliga tankar, mitt uppe i utredning om allvarlig prostatacancer. Visst var vi bekymrade då, men ändå anade vi inte då att det skulle komma mera och ännu värre. Då skrev jag så här (dagen efter 18-årig bröllopsdag, som vi inte alls hade kraft att tänka så mycket på då):
18 år tidigare fortsatte vi fira bröllop då många av gästerna kom hem till oss på besök. Åt resterna av de fina bröllopstårtan och ett helt gäng gav sig ut på ridtur på de hästar vi hade då, både flickornas ponnyer och fjordingarna.
Vår bröllopsresa blev en hästträningskurs över en helg. Clickerträning och annan träning med en positiv hästsyn. Med tre barn och det fjärde på väg så var det inte läge att ge sig av på något större äventyr, men detta tyckte vi båda var kul och inspirerande. Jag hittade ett klipp om detta med, men inga egna bilder.
Ja, vilka många fina minnen några bilder och en årsdag kan väcka.
