Hur kan det skilja så?

 Hur kan det skilja så många poäng mellan utställningen och avelsvärderingen? Det är en ganska vanlig fråga som dyker upp. Särskilt när någon tycker att poängen blivit för låga på avelsvärderingen. Ja, det kan ju skilja mellan olika utställningar också, förstås. Det vanligaste är att den högsta poängen anses mest rätt. Det är mänskligt att tänka så.

En del saker som förklarar skillnader är uppenbara för de flesta. Då tänker jag på:
- Det har gått lång tid mellan bedömningstillfällena och hästen har utvecklats, eller den är inte alls i den form som den var då.
- Visningen har gått olika bra. Ena gången stämde allt, rörelserna kom fram på bästa sätt och hästen var stolt och glad. Den andra gången var hästen seg eller spänd, eller en var kanske bara inte i det rätta hullet.

Det är däremot inte alls lika uppenbart att det finns en del viktiga skillnader mellan avelsvärdering (kallas ofta premiering) och utställning. Det är inte så konstigt att många missar det, eftersom samma poängsskala och bedömningssystem används vid båda.

När jag visade hingst första gången användes inga poäng. Hingsten fick en avelsvärdeklass (B i vårt fall) och en beskrivning, men inga poäng. Han blev godkänd eller inte godkänd. Men precis som nu blev han också veterinärundersökt och man tog hänsyn till hans härstamning. Och han fick senare göra ett bruksprov. En avelsvärdering består av många olika moment, och syftet är precis som det låter, att bedöma hästens värde i avel. Om det finns avkommor så tar man med även deras resultat i avelsvärderingen.

För hingstar är kraven höga, och det ska de vara. En hingst kan få väldigt många avkommor på kort tid, även om det i många fall är så att de faktiskt inte får det. Det behövs tillräckligt många hingstar för att undvika inavel och för att täcka geografiska spridningen, men det behövs inte alls så många som ston i avel. På en avelsvärdering bedöms hingstar därför enligt en ganska tuff skala, vilket hingstägare i många raser och i många år har kunnat se. Det kan kännas konstigt att hingsten som fick 38 på utställningen eller till och med på sommarpremieringens unghästbedömning slutar på 34 eller 35. Men det är inte ovanligt.

Och det är också så att på utställning handlar det mycket mer om dagsform. Självklart kan man inte ge högre poäng för rörelser än man kan se och bedöma på en avelsvärdering heller. Men man kan ha överseende med ett lite för högt hull eller andra detaljer i dagsformen där, medan det kan kosta placeringar och poäng på utställningen. Även utställningsresultat kan vara avelsvärdegrundande, och en bra häst är en bra häst alla dagar. Men skalan och värderingen skiljer sig lite åt.

Det är något som den som rider dressyr nog förstår. Om man rider en pay and ride så är domaren ofta lite mer generös med poängen än när man rider samma program på regional nivå. Fast det är i grunden samma krav och samma program.

Och precis som dressyrdomare så kan även exteriördomare skilja sig lite åt i bedömningen. Det kan bero på att vi alltför sällan har tillfälle att döma tillsammans, och på så sätt kalibrera oss. Och det kan bero på att man lägger lite olika vikt vid olika saker. Men det handlar däremot inte om fritt tyckande. Som domare har man uppdraget att bedöma utifrån rasbeskrivning och avelsmål, och det är det som sätter ramen.

Poäng är lätt att göra statistik av, och lätt att jämföra. När jag visar häst, och även när jag dömer, lägger jag stor vikt vid en bra beskrivning av hästens exteriör. Den ger mig ledning inför fortsatt avel också. Avel handlar inte om att matcha de högsta poängen med varandra, utan mera om att analysera olika styrkor och svagheter och hitta en hingst som kan komplettera och förbättra.

Och det är klart att alla domare gör fel ibland. Jag minns en gång för många år sedan när en väldigt kompetent domare hade gett en ponny höga poäng, och bara några veckor från det tillfället hade den fått väldigt mycket mindre av en annan domare med mindre erfarenhet. När den ytterligare några veckor senare kom till riksutställningen väntade vi med spänning på detta omtalade fall, och kunde rätt snabbt ansluta oss till en bedömning som liknade den minst erfarna domarens.

Det är väl tur att man inte fastnar i samma resultat varje gång. Då vore det ju inget spännande att visa igen. Med bra visning och bra matchning kan man göra skillnad och framhäva det bästa hos hästen – det är ditt jobb som handler. Och sedan är det domarens sak att bedöma helheten, både det som är bra och det som är mindre bra. Den perfekta hästen är inte född än, och det är väl tur det.

Hästarna på bilderna ovan har inget direkt samband med texten, utan illustrerar bara hästar på utställning och avelsvärdering.

 

 

Allmänt Avel Exteriör Premiering Utställning
1 kommentar