Ett steg i taget

 
Det är bara drygt två år sedan som vi kom hem med Rena. Unni hade bestämt sig för att börja rida igen efter nästan två års uppehåll. Ett uppehåll som började med en avkastning och en bruten arm och sedan en bestämd uppfattning att inte vilja rida mer.
 
Jag hade slutat fråga. Tänkte att hon vill inte rida och hon måste inte. Hon tränade hopprep och trivdes med det. Det gick bättre och bättre. Men en dag sa hon att hon ville börja rida.
 
Hon hade tagit sin hjälm, smugit ut i hagen med en pall och satt sig barbacka på Muska, som stod vid ligghallen och solade sig. Känslan var bra och nu var Unni redo att börja rida igen.
 
Av en tillfällighet fick jag syn på annonsen om Rena. Lite liten - en c-ponny på 136 cm, men snäll, mjuk och med en väl fungerande broms. Världens långsammaste trav. Precis vad vi behövde just då.
 
Jag hittade den här bilden från när Rena varit hos oss ett par veckor. Första veckan lärde vi känna henne. Sedan började vi i lugn takt på ridbanan, och Unni fick ha ledare på skritt-turer ute.
 
Jag tänkte att vi fortsätter så hur länge som helst. Pyssla, skritta ut och ha det mysigt med sin häst.
 
 
Det tänkte inte Unni. Hon jobbade på. Jobbade med sitsen, tekniken och modet. Lärde sig galoppera på sommaren. Satte egna mål.
 
I slutet av sommaren provred hon Denver. Galopperade första gången - vem hade trott det några månader tidigare? Han fick flytta till oss, och på höstlovet red de sin första pay and jump, 40 cm.
 
 
Sedan fortsatte de med sådana små träningstävlingar fram till första lokala hoppningen för snart ett år sedan. Det har bara gått bättre och bättre. Mot egna mål. Målmedvetet.
 
Nu hoppar Unni och Denver 90 cm, och det ser lätt ut. De ska snart tävla i ponnyallsvenskan division 3, i ett av de båda lag som Tranås ridklubb har. Målen för alla där är att ha roligt, att vara tillsammans och lära sig mer. Det passar bra in på den resa som Unni inledde för två år sedan. Så vi ser fram emot detta!
 
0 kommentarer