Garrano - Portugals russ?
Kanske är det att dra det för långt att kalla garranohästen för Portugals russ. Eller inte.
Jag hade lyckan att hitta en liten frilevande flock garranos i det privatägda reservatet Faia Brava. Redan när jag sökte efter dem associerade jag till Lojsta hed.
Visserligen var landskapet här i norra Portugal, alldeles vid floden Coa, bergigt och brant med en massa sten. Och visserligen var växterna av andra arter som olivträd och ekar besläktade med korkeken.
Men det var magert och kargt, precis som på Lojsta hed. 1000 hektar hade jag att leta på, och det betydde att det inte fanns någon garanti att hitta de små hästarna. Precis som flocken på Gotland.
Vår värd Antonio visade oss till reservatet och följde oss till utsiktsplatsen högt över Coafloden. Sedan fortsatte han mot andra uppdrag och gav oss tips om var vi kunde ha chans att hitta hästarna.
Ingemar tog vägen tillbaka mot parkeringen och jag gick andra hållet. Ingen visste vem, om någon, som skulle ha tur. Men han ville slippa gå upp på höjden och tog chansen att njuta av underskönt vårväder med knappt tjugo grader och lugnt.
Jag gick sakta längre bort och sedan upp på höjden. Plötsligt kände jag mig iakttagen. Där var de!
Ett brunt sto med ett ungt föl och så storasyster, en ettåring som nyfiket följde mig med blicken. När jag stannade började ungstoet gå emot mig. Hon kom så nära att mulen snuddade min framsträckta hand.
Då hade hennes mamma och lillasyster redan passerat för att ansluta till resten av den lilla flocken.
Det var en hingst, tre små föl, fyra ston, varav det utan föl såg ut att vara högdräktigt och tre unghästar, varav två såg ut som ettåringar och en som en tvåårig hingst.
Den unga hingsten kom med raska steg till mig och puttade undan ungstoet. Han ville ha mig själv, och var modigare än den andra unghästen. Strax fick jag klia honom lite, och han slickade min tröja.
Jag gick runt bland de andra en stund och tog bilder. Ett av stona, och båda hennes avkommor, var skygga och travade iväg med huvudet upp om jag kom närmare än tjugo meter. De andra var lugna och nyfikna så länge jag höll några få meters avstånd.
Bruna var de allihop, och med få vita tecken. Bara ett sto och hennes lilla föl hade stjärn. Hingsten var mörkare än de andra.
Exteriört på många sätt lika russen och ungefär samma storlek och modell. De hade också torra ben och hovar. Rätt korta kors, lite sluttande och uttrycksfulla huvuden.
Jag tänkte att det var hit man borde åkt när russens genetiska variation behövde fyllas på, och det blev ett par welshhingstar inköpta (fast man hade visst tänkt sig dartmoor). På båda platser har tuffa villkor skapat en klok och stark liten häst med förmåga att ta hand om sig själv.
Det finns ytterligare en liten flock i reservatet. Jag försökte inte ens leta upp dem. Troligen inte så nära de andra för att undvika bråk mellan hingstarna.
Jag återvände till Ingemar som satt och njöt av den sköna dagen och fina utsikten under ett olivträd.
Åter på hotellet på kvällen fick jag läsa i stamboken för rasen. Svårt ta till sig allt när man inte kan portugisiska. Men intressant att se deras upplägg.
http://stuterikry.blogg.se/2024/august/som-sagovasen.html
Kanske är det att dra det för långt att kalla garranohästen för Portugals russ. Eller inte.
