stuterikry.blogg.se

I lördags var jag funktionär på ponnyhoppning hos min hemmaklubb, Tranås ridklubb. Det kändes bra att kunna göra det. Vid de senaste tävlingarna har jag varit på semester eller på annan plats för att döma. 

Jag fick uppgiften att sköta flaggan vid starten. Lyft den vid startsignal och flagga ekipaget när startlinjen passerades. Och så höja och länga hinder mellan kategorier, eller sänka igen till nästa klass. Jag hade koll på vad som gällde, och hur man gör. Träningar och tävlingar med egna ponnyekipage satt i minnet.

För det mesta var det lugnt. Någon gång blev det bråttom. Det var låga klasser och rätt mycket nerver. Så när någon höll på att starta utan signal kom den blixtsnabbt och jag fick flagga lika kvickt. Juste att inte falla på det. 

Det blev dramatik ändå. Stopp och avfallningar. Tårar och glädje. Vi fick fånga ponnyer och kolla hur ryttaren mådde innan mamma kom (det var alltid mamma). Alla verkade ha klarat sig bra. Någon var jättearg över det snöpliga slutet. 

Hinderhöjden i första klassen lätt E kändes helt ok, speciellt för kategori A. Inte lika lågt för dem förstås. Men vad söta och duktiga, både shetlandsponny och ryttare! Det gick lika fint även i lätt D. De skrittade in och tog det lugnt, och sedan red hon mjukt och klokt. 

 

Det gällde inte alla. Visst är det så att snabbast vinner, men jag är tveksam till att hoppa på tid i lätt D. Att rida på fart och höra hur föräldrar står och hetsa utanför - jag tror inte det är bra. 

Det fanns ett extremfall. Det började för fort och gick bara snabbare. I andra fasen susade ekipaget rakt in i en grupp av funktionärer. De stod långt ifrån vägen till hindret, men när ryttaren helt tappade kontrollen blev det ändå farligt. 

 

Nu gick det bra denna gång. Men jag undrar hur föräldrarna tänker. Är de inte rädda om sitt barn eller om andra människor? Jag skulle inte vilja ha mitt barn på samma framridningsbana. 

Flera var duktiga och kunde rida både fort och mjukt. Men generellt var det för mycket sporrar, spön och arga rop på ponnyn. Domaren var alert och följde upp. Från hemmaklubben red flera på ridskolans ponnyer. De var genomgående snälla mot sin låneponny och pressade dem inte till omöjliga vägar eller slit i munnen. Det fanns det några andra som gjorde.

 

Det fanns också hästar som inte såg ut att må bra. Uppdragen buk, dåligt med muskler och ibland slickade spända öron. Det gick sällan bra för dem. Jag undrade om de också fick höra hur dumma de var. 

 

Fast en del fick massor med klapp även när de vägrat ut sig. Och en del föräldrar ropade inte hets utan "det gör inget" när det blev fel. Bra det. Fast jag tror det vore bättre de var tysta och lät ryttaren ha sitt fokus på ponnyn och banan. Det är mycket nog. Peppa före och efter och lär barnen att det viktigaste är att vara snäll mot både ponnyer, medtävlande och funktionärer (och för den delen mot föräldrar med). Klarar man det och kommer ihåg banan så har man kommit en bra bit när vi pratar Lätt E och Lätt D.

Jag kunde också stå och spana på rastyp och galopp på ponnyerna. I en del fall var det uppenbart vilken ras det var, i andra omöjligt. När jag kollade i startlistan var det oftast okända korsningar då. Olika typer var det, och en del med ett hjärta av guld - sådana som man vill att barn ska få lära sig på. Men oavsett så är det inte ponnyns fel om det inte går bra. Jag tror vi ska prata ännu mer om det.