Lära den hårda vägen


Jag skriver det först: 
Jag tror inte på straff som träningsmetod. Det finns så många risker att det blir fel, så det bör man undvika. Det visar forskningen också. 
 
Men ibland straffar synden sig själv, och då får man ofta dessutom den där perfekta timingen som också spelar stor roll. Då kan det bli en lärdom även den hårda vägen. 
Så var det för Brimi för en tid sedan. Hon är den absolut mest matintresserade av alla våra hästar. Tjockast med. Det hänger väl ihop...
 
Så ofta ställer hon sig mitt i vägen när jag kommer med skottkärran fullastad med hösilage. Hon vill ha!
 
Jag har skällt på henne och varit sur. Det har inte hjälpt. Aska och Finja väntar längre fram, vid första baljan. Brusali travar omkring hit och dit. Och Brimi står i vägen. 

Eller gjorde det innan. För en regnig dag när kärran var lite extra välfylld och våtare än vanligt, nådde fodret ända upp till den översta tråden på grinden, som jag inte öppnar utan kör under. Samtidigt passade Brimi på att ta en tugga när jag var fullt upptagen att komma in. 
Och fick en rejäl smäll av el från staketet. Vattnet gjorde fodret ledande och Brimi flyttade sig kvickt. 
 
Jag undrade hur hon skulle ta det. Men hon kom och åt, hon var inte rädd för skottkärran och inte för mig. Bra det. 

Däremot håller hon sig undan när jag kör in genom grinden. Hon kommer och snor en tugga lite längre in, så botad blev hon inte. Men bättre. Så ibland funkar det att lära den hårda vägen. 
 
1 kommentar