Änka, svärmor och nyförälskad
"Änka och svärmor. Hur attraktivt är det på en skala?" skrev jag i bloggen för nästan precis ett halvår sedan. https://stuterikry.blogg.se/2023/april/ensam-ensamhet.html
Jag hade provat en dejtingsida, men lämnade fortare än jag kom dit. Det kändes inte bra. Tankarna hade funnits en tid, och jag skrev något i samma riktning redan tidigare: https://stuterikry.blogg.se/2023/february/ett-kvartal-som-anka.html
Jag fick fullt upp med att flytta, och gjorde upp med tunga tankar under sommaren. Blev ensamboende på riktigt i augusti när Unni flyttade ut. Det var tomt, men sakta började livet kännas bra.
Jag hade det bra, och jag trivdes med mitt nya hus och med livet. Fri att göra vad jag ville, stark nog att klara mig bra. Lite som i visan: https://open.spotify.com/track/6n0CUGAGLTicpW4QXARfNL?si=HB1K8Wy6QIWg-ykEBYjm7g
Facebook erbjöd nya möjligheter att skapa kontakter med andra som söker en vän. Både på nya dejtingsidan och även grupper kunde man söka. Flödet verkade enormt, och det fladdrade förbi rader av "perfekta matchningar" som jag inte alls kände för och inte riktigt kunde förstå att de var min perfekta match. Lite meddelanden med några, ibland ett samtal. Men någon känsla hittade jag inte.
Jag började överväga att lämna även denna sida, fast den var gratis och enkel. Eller kanske just därför - det blev ett för stort osorterat flöde.
Men så kom ett meddelande från ännu en som matchades med mig. Jag svarade artigt och ganska kort på meddelandet om fin bild och trevlig utstrålning. Även hans bilder hade något som fångade min uppmärksamhet och gjorde mig nyfiken. Jag fick svar och steg för steg utvecklades konversationen.
Jag blev mer och mer nyfiken, och vi övergav dejtingsidan och fortsatte skriva i egna kanaler. Efter en dryg månads brevväxling möttes vi för lunch i Gränna. Förväntansfull, men också beredd på att det kunde vara första och sista lunchen med honom. Det hade ju hänt förr, och inget ont i det.
Jag tror vi båda överraskades av kraften i vårt möte. Våra blickar möttes på parkeringen och redan då visste jag att det här var en speciell person.
Från lunchen i Gränna fortsatte vi till Röttle för en promenad i vacker natur, och från då visste vi att vi måste ses igen. Och det har vi gjort.
Varje helg. Ingemar bor i Västergötland och är bonde med många järn i elden. Han är växtodlare och har engagemang i flera styrelser. Ett annat sammanhang än mitt, men mer likheter än skillnader trots allt.
Två människor som lever sina liv i full fart och ständigt är nyfikna på nya utmaningar råkade få syn på varandra, kanske mer av tur än något annat. Jag har hittat en man som förstår mig på ett sätt jag aldrig upplevt. Han säger att han hittat sin själsfrände.
Så plötsligt och oväntat hände det. Vi har båda förlorat en partner i cancer, samma diagnos dessutom, och det upptäckte vi inte förrän nyss. Det är inte det viktigaste, men fint att kunna förstå varandra även i de tankarna.
På varsin sida av Vättern bor vi, men inte längre bort än att resan är överkomlig. Och kanske är det bara bra att få längta ibland också. Det är lättare nu när jag vet vem jag längtar till.
