Wow-känsla!

Jag har istället för varannan vecka, som jag brukar, tränat dressyr varje vecka de senaste tre veckorna. Däremellan har det blivit blandat med hoppning, WE teknik, uteritter och något dressyrpass hemma. Det har blivit ungefär fyra pass per vecka, så för mig är det jämfört med tidigare så att jag har varit lite flitigare än vanligt. Och vi är så snabba att vi nästan hamnade utanför bild när Peppe skulle hjälpa mig med lite bilder ;-) när jag tränade WE teknik hemma.
 
 
Och vilken utdelning träningen har gett! Aska tar stora kliv framåt i utveckling från gång till gång, och det är knappt att jag tror det själv. Senast var det rena wow-känslan. Hon ger allt man ber om och lite till.
 
Eller som Inger sa "Hon frågar och frågar". Hon kan ibland bli lite otålig, vilja för mycket, knappt ha ro att stå still. Inte för att hon inte kan stå still eller inte kan trava lagom fort. Hon bara vill ge lite mer. Jag försöker berömma när det är lagom, få henne att vila i det, och vara glad för alla frågor "Nu då?" "Ska vi trava?" "Mera?".
 
Och när jag ber om lite mer så får jag det alltid. I slutet av senaste träningen red vi snett igenom, och jag bad om lite mer ökning än vanligt. Wow! Vilken power! Med samma takt bara längde hon, och med en mjuk bromsning med sätet minskade vi igen till hörnet.
 
Gången innan hade det varit svårt att vända upp snyggt på medellinjen. Vi halkade över, och det blev lite vingligt, tyckte jag. Nu gick det hur bra som helst. Mjuk sväng, red med nästan bara benen händerna stilla, stilla. Och så spikrakt och fint.
 
Vi tränade korta skänkelvikningar från kvartslinjen och ut. Det blev först i skritt och sedan i trav, och träningen i skogen hade gjort skillnad - nu kunde hon fint åt båda håll.
 
Vi avslutade med en uppridning i trav och halt. Väl där påminde Inger mig om att vi hade ridit igenom hela skritt och travprogrammet för lätt C, och vi hade gjort det bra. Galoppen hade vi ridit vägarna, men där fattas det lite till precision och form. Men rytm och bärighet är bra, så det kommer nog snart.
 
Att sedan avsluta med att lugnt lasta själv, och så rulla hemåt med guldklimpen med ett leende från öra till öra - ja, det är precis en sådan träning man mår bra av. Min fina lilla häst (fast både Inger och en ryttarmamma sa att hon såg så stor ut, så hon är väl inte ens liten förresten). Min fina Aska!
 
 
 
0 kommentarer