Ja till livet
En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva. Och det vill jag göra så bra jag kan.
Jag har blivit lite mer noga med hur jag väljer. Rundar det som tar energi. Men tar ansvar och tar tag i det som behövs. Unnar mig det som ger glädje.
Som så många andra blir med tiden, har jag blivit mer och mer medveten om betydelsen av familj och riktiga vänner.
Riktiga vänner kan man fortsätta prata med där man slutade. Vare sig det var igår eller för flera år sedan.
En sådan vän träffade jag i helgen. Helena har gästbloggat här, och vi har med långa mellanrum hörts eller setts kring det gemensamma intresset hästavel. Men faktiskt aldrig varit hemma hos varandra.
För två år sedan var jag med Helena till konstert med Jakob Hellman. Hon hade två biljetter och ville ha sällskap. För mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade önskat få höra honom live igen efter den gång då han var förband för Wilmer X för massor med år sedan i Uppsala.
I våras frågade Helena om jag var sugen på nya utflykter, för i så fall kunde hon rekommendera Teaterkungen med Stefan Andersson.
Jag hade inte tid då, men det gick att köpa biljetter även till november. Så fick det bli. Hotell, spa och middag med underhållning bokades.
Nu har vi varit där, och fick ännu en fin upplevelse att spara i minnet. Vad vi gör nästa gång vi ses vet varken hon eller jag.
Vi får hoppas att det inte ska dröja lika länge som innan Ylva och jag återsågs. Bortsett från helt sporadiska möten i all hast, har vi inte träffats på många, många år. Men i slutet av oktober kom hon hit.
Promenader och middag ihop och många minnen och annat hann vi med på drygt et dygn.
Livet har verkligen mycket at ge. Och jag är så glad för de fina människor som berikar mitt liv.
