Ett svårt beslut

Ingen har lovat att livet ska vara lätt. Man får försöka göra så gott man kan, och ta hand om de utmaningar man ställs inför. Men ibland känns det svårt och alla val mer eller mindre dåliga.
 
Jag har efter tårar och tankar bestämt mig för att ge bort Zizou till Helene och Rolf, som han känner väl och trivs bra hos. Och de har tackat ja till erbjudandet.
 
Så det känns trots allt bra att hitta en sådan lösning. Antagligen blir det bäst för oss alla. Men det var ju inte så det skulle bli, och inte vad jag trodde skulle behövas.
 
Zizou blev ju ovän med Ludde, efter att de båda hade fungerat bra ihop ganska länge. Vi lyckades aldrig vända det så att de kom överens igen, utan de var spända och hotade varandra.
 
Sedan blev Ludde hastigt sjuk och måste avlivas. Unghunden Gustå hade lekt bra med Zizou, men vid ett par tillfällen den senare tiden har Zizou brusat upp lite mot honom. Det hände inte så mycket då, så jag hade ändå hopp att det skulle gå att lösa.
 
Ingemar och jag var noga och försiktiga när vi introducerade våra hundar för varandra. Vi tog det stegvis och lät det ta tid. Och det gick så väldigt bra. Alla fem umgicks fint både inne och ute. Ingemars Felix hade komandot, och var en stabil ledare. Vi var så glada för det. 
 
Men plötsligt ville Zizou inte godta det längre. Två gånger rök de ihop inne förra helgen. Vi delade på dem och tog ut dem på rejäl promenad över fälten en bra stund senare då allt verkade lugnt.
. Massor av plats och de behövde inte vara nära varandra.
 
Vi gick en rejäl sväng och allt såg så bra ut. Tills plötsligt, när vi var på hemväg, så brakade ihop igen. Värre än innan.
 
Vi fick delat på dem och gick hem i koppel. Det gick ju bra. Men så här ville jag inte ha det.
 
Prata, tänka, sova på saken och gråta över hur dumt det blivit. 
 
Jag landade i att jag fått många varningar nog. Zizou är en snäll och glad hund, men han har lite mer skärpa än mina tidigare hundar haft. Och det funkar dåligt ihop med en del andra hundar. Jag tror inte jag kan träna bort det eller kontrollera det. 
 
Det blir för många situationer där det kan gå dåligt med Felix, Gustå eller andra. Det blir helt enkelt inte bra för någon. Jag ser hur stressad Zizou blivit av det som hänt.
 
Så visst blir det tomt och ledsamt att låta honom flytta. Men jag tror att det ändå är bäst för honom, och jag är trots allt mest glad att den möjligheten finns. Och för att han finns nära och jag kan få träffa honom ibland. Både Iver och jag kommer behöva tid att vänja oss, men Iver har ju som tur är flera andra hundvänner och trivs bra med gänget av bretoner och med Gustå. Det hoppas jag att han ska fortsätta göra.
 Lycka till med Zizou nu, Helene och Rolf!
1 kommentar