Årsberättelse till medicinalstyrelsen
Dagens journalföringskrav har föregåtts av andra regler om dokumentation. En viktig källa till informationen om veterinären Karl Filip Hermansson, som jag började berätta om igår, är hans årsberättelser till medicinalstyrelsen som skickats dit via provinsialläkaren och som återfinns i hans "konceptböcker".
Där kan man läsa om den dagliga verksamheten, som jag till del summerade igår. Här kan man också läsa om besiktning och rådgivning, medicinering och obduktion.
Det smyger sig också in ett stycke avelshistoria, där man får veta att Ålberga gård utvecklades till ett avelscentrum för nötkreatur. Med utgångspunkt i den svenska lantrasen bidrog de med hjälp avinköpta ayshiretjurar till uppkomsten av rödbrokig svensk boskap i början av 1890-talet.
Men, precis som idag, så var det inte bara positiva saker man fick med vid import av avelsdjur. De sex ayshiretjurarna var smittade med tuberkulos i mycket högre grad än de svenska djuren.
Därför blev det en av Karl Filips huvuduppgifter att bekämpa tuberkelsmittan. Mer än hälften av traktens kreatur var smittade, och nu fanns det nya möjligheter till kartläggning och bekämpning. 1882 hade Koch lyckats isolera tuberkelbakterien, och 1890 upptäckte han tuberulinet, som blev en användbar diagnosmetod. Från början trodde man att det även skulle kunna användas som botemedel, men de förhoppningarna infriades inte.
Redan 1893 var Karl Filip i full gång med tuberkulinundersökningar. Eftersom staten tillhandahöll testet gratis så fick det ett positivt mottagande. Sjuka djur slaktades ut och friska isolerades för att skyddas mot smittan.
Resultatet lät inte vänta på sig. 1897 kunde Karl Filip friförklara ett par av de stora gårdarna, Tjärby och Edeby övergård. 1899 fick Ålberga statens pris för "famgångsrika bemädanden för tuberkulosens bekämpande".
Jag har även tidigare skrivit om tuberkulos i bloggen, t.ex. i detta inlägg: https://stuterikry.blogg.se/2019/march/reaktions-och-kastningsfri.html
och lite grann även här: https://stuterikry.blogg.se/2017/february/gamla-skyltar.html
Men det var inte bara tuberkulos som Karl Filip hade att jobba mot. Han hade i sin närhet sjukdomar som de flesta av dagens veterinärer bara befarar och får lära känna på bild. 1897 blev det några besättningar i Uppland som drabbades av mul- och klövsjuka - en av de sjukdomar som vi fasar allra mest för. Man förberedde för isloering i Sörmland, men turligt nog blev det aldrig någon stor spridning.
Däremot blev det ett utbrott av amerikansk svinpest 1887, kan man läsa. Jag förmodar att det är vad vi idag kallar klassisk svinpest, till skillnad från afrikansk, men vet inte säkert. Smittan kom i alla fall till Sörmland genom en sändning med smågrisar från Skåne. Via en slaktare i Stigtomta såldes de vidare till många gårdar.
Då, som nu, fanns inget botemedel mot svinpesten. De smittade djuren fick alltså avlivas och grävas ner, och det var ett hårt slag för fattiga människor. Karl Filip rekommenderade att de skulle få ersättning a allmänna medel. I fortsättningen kontrollerades införda djur noggrant och misstänkta djur obducerades för att snabbt upptäcka smittor. Jag kan inte låta bli att tänka att trots att vi lever i skilda tider är det så mycket som är sig likt... Och jag är imponerad av denne skicklige yrkesman, som verkar ha greppat över så mycket på ett fint sätt.
