Inte en vanlig dag

 I somras skrev jag en novell om en händelse för länge sedan. Nu delar jag den här på bloggen, för jag kom att tänka på den efter gårdagens inlägg om en vanlig dag. Det här var inte en vanlig dag, som tur är.

Jag trodde det var en vanlig dag. Den började som så många vanliga dagar. Jag anade inte det som väntade. Hur livet skulle stanna upp i ett hårt slag.

Min man fixade frukosten. Gröt som alltid. Den skulle vara klar om en stund. Jag gick ut och såg till djuren. Hästarna var på bete, nöjda med det. Vår hund Vejde följde med mig ut och tittade till dem. Han var snart två år och den mest fantastiska hund man kunde tänka sig.

Glad och nyfiken, trodde alla om gott och var med på allt. Han tränade agility med min dotter. Båda var nybörjare och hade mötts av skeptiska blickar från de andra deltagarna. Hur skulle den där kortbenta hunden klara av den snabba sporten? Även som västgötaspets var han robust och tung. Jämfört med de andra deltagarnas snabba och långbenta hundar verkade han chanslös.

Men man kommer långt med god vilja och energi. På avslutningsdagen för nybörjarkursen hade de bäst tid av alla. Trots yngst handler och kortast ben på båda. Det var en fröjd att se dem.

Jag tänkte på detta fina minne när jag gick genom markerna i försommarmorgonen. Så fint vi hade det! Vejde följde mig troget, aldrig långt borta och alltid villig att komma när jag ropade. En så följsam och arbetsvillig hund, som nyss hade varit på vallanlagsprov och gjort även det bra.

Innan vi gick in gav jag katterna mat. Så var alla djuren klara för nu. Morgonbestyren är enklare på sommaren. Livet är då njutbart och bra. En vanlig dag, så långt. Och snart väntade helgen.

Efter frukost var det dags för mig att åka till jobbet. Min man skulle arbeta hemifrån och gick till sitt hemmakontor när jag tog bilen den dryga milen till mottagningen. Idag var det poliklinik för smådjur som gällde. Fredag betydde att jag fick klara mig utan assistent och därför lite enklare besök. Kanske också en kortare dag. Om det inte ringde mycket förstås. Man vet aldrig när man är veterinär. Akutfall kommer när man minst anar det.

Jag hade bara någon kilometer kvar och rullade fram på Storgatan när mobiltelefonen ringde. Det var min man.

Vejde är döende”, sa han utan omsvep. Jag stannade bilen vid kanten. Hade jag hört fel?

”Vad sa du?!” Jag förstod inte. Jag hade ju för bara tio minuter sedan lämnat en frisk tvåårig hund hemma i köket. Döende?

”Grannen knackade på. Han låg vid vägkanten, måste ha blivit överkörd. Antagligen skolbussen. Han var i trädgården när jag jobbade i stugan. Men jag hörde inget.”

”Men…. ”

”Han drog sina sista andetag när jag kom. Huvudet var krossat.”

Jag var tyst, sökte ord. Min man pratade på. Målade en ofattbar bild. Det kunde inte vara sant.

Fast det var förstås det. Sant, så fruktansvärt sant. Och onödigt.

Frågorna rusade runt i huvudet. Hur kunde världens snällaste och lugnaste hund bli överkörd? Han jagade ju aldrig bilar. Vad skulle jag säga till barnen? Och till Vejdes uppfödare? Vad skulle jag göra nu?

Tårarna rann när jag startade bilen igen. Jag åkte till jobbet. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det fanns ju inget att göra. Allt var för sent.

Det var som vanligt på telefontiden. Min kollega hade börjat en halvtimme tidigare, då telefontiden för stordjur var längre. Han var stressad. Lyssnade knappt på min berättelse. Vi avbröts av telefonen.

Jag hade tänkt åka hem. Men vad skulle jag hemma att göra? Inte ens som veterinär kan jag rädda en död hund med krossat huvud. Kanske försökte jag lura mig själv att det skulle fortsätta vara en vanlig dag om jag fortsatte som vanligt. Inte stanna upp, inte pausa och möta sanningen.

Jag öppnade telefonen och tog mig an min telefontid. Det ringde och ringde, precis som vanligt. Och jag svarade som vanligt, tror jag. Det gick på rutin så länge det bara strömmade på med samtal. Några fick en tid, några skulle ha recept på avmaskning eller p-piller till katten och jag svarade på alla de vanliga frågorna om diarréer och fästingar och allt annat som hörde till årstiden och smådjursvården på en liten klinik.

Min kollega skyndade ut i lagret, packade ihop sina saker och försvann. Det kom ingen fråga om jag behövde åka hem. Jag hade inte sagt det heller. Inte frågat om vi kunde ta in någon annan. Och inte hade jag avbokat de ganska få patienter som fanns på dagens lista heller. De hade kunnat vänta, men de fick komma.

Jag hann med en kort fika när recepten var klara. Tystnaden och tomheten var värst. Så länge det rullade på precis som alla vanliga dagar gick det an. Paus var omöjligt.

Jag ringde min man igen. Men det fanns inte så mycket mer att säga. Inte då. Han sa att han hade begravt Vejde. Det gick inte förstå.

Djurägarna började komma med sina smådjur. De som ännu hade en hund. Vi pratade om vanliga saker som vaccination och öroninflammation, om oro för ohälsa och om kastrering av katter. Precis som en vanlig dag. Fast det var en alldeles ovanligt förfärlig dag.

Det fungerade så länge jag hade kunder. Kunder som köpte foder eller kom med sina hundar och katter. Jag kunde till och med prata om döden, om de svåra besluten och allt det där. Som vanligt.

Men när det blev en lucka. När jag inte hade någon nästa patient som redan väntade, då satte jag mig på den kalla metallpallen vid undersökningsbordet och tårarna rann.

Sedan tvättade jag mina röda ögon och fortsatte. Jag höll masken och jobbade som vanligt. Tror jag. Uttrycket ”hon satte på sig sitt leende” blev plötsligt så tydligt förklarat för mig. Frågan är om det var värst, eller om pauserna var värre. Kontrasterna var plågsamma. Jag förundrades över mitt rollspel.

När jag städade efter dagens arbete kände jag mig alldeles tom. Jag ville inte vara kvar. Jag ville inte åka hem.

Men förstås åkte jag hem. Såg platsen där Vejde dött. Långt ut i kanten mot gräsmattan, nästan utanför vägen. Han hade nog legat där i solen när skolbussen kom. Trodde gott om alla, och blev brutalt överkörd av bussens stora hjul.

Du måste gräva upp honom! Var är han begravd? Jag måste få se honom!”

Min snälla man hade begravt vår älskade hund för att skona oss. Men jag behövde få veta, få förvissning, även om det var förfärligt. Så han grävde upp Vejde igen. Jag följde med.

Det var verkligen ingen vacker syn. Huvudet var krossat. Ena ögat hade trängt ut. Han såg hemsk ut. Men i allt det hemska fick jag ändå någon sorts lugn. Det hade gått fort. Och det hade verkligen inte funnits något att göra. Inte ens om busschauffören som smet hade kommit in och knackat på. Det spelade ingen roll att grannen sett honom några minuter senare.

Busschauffören sa att han inget märkt. Jag fick det svaret när jag ringde upp honom senare. Han förnekade allt. Men barnen i bussen vittnade om hur det guppat till. Hur flera undrat vad det var. Några tänkte att det var en katt. Men det var en hund. Världens snällaste lilla hund. Vår Vejde.

Min man fick begrava honom igen. Först lade jag dit en ros som jag brutit från nyponen. Dolde skadan innan allt täcktes av ny jord. Det var säkert hemskt att behöva begrava sin hund två gånger. Men han gjorde det för min skull. Båda gångerna.

Samma dag kom resultatet från hans vallanlagstest. Jag orkade knappt läsa det. Alla framtidsplaner och drömmar var borta. Hundlivet var satt på paus. Och hela verkligheten bromsade in.

Jag skrev ett kort inlägg i min dagbok på hemsidan om vad som hänt. Tårarna rann när jag skrev. Det blev bara några rader.

Det gick förstås inte att somna. Tankarna snurrade. Jag hörde tassarna mot golvet, hur han kom runt hörnet. Fast han var ju inte där.

Jag steg upp och startade datorn igen. Läste kommentarer som kommit efter min sorgliga nyhet. Tårarna rann medan jag läste. Sommarnatten var ljus, men tankarna mörka. Tiden stod stilla. Fast timmarna gick. Jag vågade till slut möta sanningen, stanna upp i nuet. Ta en paus från allt jag skulle och borde. Bara vara och försöka ta in.

Jag fick så många fina ord, så vänliga och kloka tankar. Från vänner och sådana jag knappt kände. Avstånd suddades ut, tiden också. Jag fick ta del av tankar från nu och minnen från förr. För mig var livet satt på paus. Omtanken från andra hjälpte mig att få sörja.

Bara en hund. Bara en liten hund som en alldeles vanlig morgon hade lagt sig på en ovanlig och ovanligt dum plats. Och en skolbusschaufför som kör över honom utan att se. Men som stannade till och tittade ut genom fönstret efter ”guppet”. Jag litar mer på barnens berättelse än på den vuxne mannens.

Det var svårt att förstå att han inte kunde erkänna det som hänt. Bara säga att han var ledsen för det. Jag förväntade mig inte mer, inte något straff, inte någon ersättning. Jag hade förlorat min hund. Honom kunde jag inte få tillbaka.

Kanske var det en ganska vanlig dag för den där skolbusschauffören. Eller så låg han också vaken den där fredagsnatten och mindes känslan när hjulet gick över hunden. Jag får aldrig veta. Det spelar inte längre roll.

Jag kan fortfarande önska att den där dagen skulle ha varit en vanlig dag, inget att minnas. Men det valet har man inte.

Hunden på bilderna är Inti, som också är släkt med Vejde, men inte lika mycket som Humle. Humle och Vejde var halvbröder (samma mamma), och Humle föddes några dagar efter att Vejde hade dött.

2 kommentarer