Från läktarplats
I mer än 40 år har jag följt premieringarna för fjordhingstar. Inte riktigt alla, i varje fall inte på den tiden då de hölls på flera platser i landet under vårvintern. Men de allra flesta. Så inte kunde jag låta bli att åka i år heller, fast vi skulle visa häst på sommarpremiering dagen efter.
I år följde jag det hela från läktarplats utan andra uppgifter, och det är nog det lyxigaste. Man kan titta och reflektera, och prata lite med dem som sitter nära. Att träffa vänner med samma intresse är en viktig del av nöjet.
Fast supermycket pratar jag inte. Jag är väl för nördig och dyker ner i katalogen. Läser stamtavla, antecknar goda och dåliga egenskaper så som jag ser dem från min plats. Domarna har förstås en bättre plats för att döma, men att titta på håll och beskriva leder en bit. Att sätta sig på första parkett och anteckna var ett sätt som jag utvecklade mina kunskaper om att döma på. Alltid tillgängligt, medan en plats som aspirant i ringen kan vara svårare att få.
Den här gången gladdes jag åt att se välskötta hingstar och prydliga uppvisare. Trevligt också att se alltifrån duktiga ungdomar till rutinerade veteraner som gjorde det lika bra. En eloge till Marita Hansson för väl förberedd och väl framvisad unghingst! Snyggt jobbat! Jag hade tippat honom som etta bland tvååringarna, och det blev han inte, men han klarade kraven för godkännande, Gulmåras Emir.
En annan unghingst som imponerade var Norekärrs Gilling. Honom såg jag ju i somras i hagen och lade märke till hur rörlig han är. Nu visade han verkligen upp sig, och från min position var han den som rörde sig allra bäst i trav och galopp. Lätta, mjuka rörelser som vann mycket mark. Tyvärr räckte han inte till godkännande.
De 2,5-åriga hingstarna är i växtfas och inte alltid så lätt att komma till sin rätt. Jag tror ändå det är bra att de kan visas så tidigt, inte minst för att fler ska komma fram och få chansen - en viktig aspekt. En som såg ut att inte vara helt i fas med sig själv och rätt stor också, var Skryme Frö. Räckte inte för dagen, men hade ändå en del positivt.
Och det fanns det förstås fler som hade, men totalt sett tycker jag att det var en lite blek uppsättning i år. Inga riktiga glänsare. Jag saknade hingstar med riktigt genuin rastyp (inklusive det vackra huvudet) och med bra hingstkaraktär. Bland de yngsta tyckte jag att Max Hero var bäst i det avseendet. Bland de bästa sidorna hade Furumossens Ikon.
Lite bekymrad blev jag av att se att för många har korta och omusklade kors, och ibland även länd. Många av dessa rör sig inte heller genom kroppen och ryggen, utan sprattlar mest med benen. Annars får jag nog säga att rörelserna generellt har utvecklats över tid.
Jag hoppas att det inte är en trend med problem med bakbensrörelserna, men det har varit lite för många hingstar som rört sig oregelbundet eller varit påtagligt svaga bak. Kanske något att ha ögonen på?
Länge tyckte jag att halsarna blev bättre, men nu såg jag ovanligt många som hade svag överlinje, dåligt musklade och liksom "upp och ned". En del hade också grov ansättning mot huvudet, som jag menar påverkar brukbarheten en hel del.
Långa, raka huvuden kanske spelar mindre roll för användbarhet, men är ändå rasens adelsmärke. Lite för många har inte alls de huvuden som jag tycker att en riktigt bra fjordhäst ska
Många tankar får man, och det gäller ju inte bara mig, efter en sådan dag. Grattis till alla som åkte hem med de resultat de hoppats eller bättre än så. Tack för många trevliga samtal under dagen!
