Vinna brons!
Idag är det dags för gästblogg. Länge sedan nu, så det var roligt att Sanna Soleskog antog utmaningen att berätta om deras resa mot fjord-SM och juniorklassen i hoppning. Idun tog brons med Indor Kry. Hos familjen finns många andra hästar, och även Hejde Kry, som också är född hos oss. Indor Kry är e. Ingvar Halsnaes u. Desolett Kry. Grattis till fint resultat!
På en ponnytävling kan man inte undvika att känna hur mycket vilja att vinna som ligger i luften. Ponnyer som går så snabbt att ryttarna inte hinner något annat än att i bästa fall styra, ponnyer med så mycket utrustning så att man undrar om den inte tynger och hindrar istället för att hjälper och föräldrar som lägger ner enormt engagemang både utanför och under tävlingen. När ärevarvet rids till härlig musik och till publikens jubel, då tänker jag ändå: Finns det fler vinnare än den som rider först till publikens jubel?
”Det var roligt för oftast när jag tävlar förlorar jag” sa Henrik von Eckerman i en intervju efter en av sina segrar. För honom är de allra flesta starter en del av vägen; på unga hästar och hästar som är med för att öva på olika saker och kanske kommer någon av dem nå hela vägen till sådana fantastiska resultat som Henrik uppnått. För Henrik är det självklart att det är så men är det självklart för alla oss (ja, det är ju verkligen typ alla) som befinner sig på en lägre nivå än Henrik? Och lyckas vi förmedla det till våra barn?
För en häst, ett flyktdjur som människan fantastiskt nog lärt sig att samarbeta med, är en tävlingsplats med en hel massa okända hästar förstås en stor utmaning. Att kunna koncentrera sig på det som ryttaren ser som uppgiften för dagen är redan det en stor utmaning. Nya slags hinder, högtalarsystem som sprakar och ungefär tusentals saker som hästen inte sett innan – det ska mycket till för att prestera sitt bästa. Lägger man också till att ryttaren plötsligt beter sig nervöst och konstigt och inte rider som hemma - då ser man ännu tydligare hur fantastiskt det alls är att hästar fungerar alls på tävling.
Såklart, när hästen vägrar ut sig eller fattar fel galopp eller gör saker som den aldrig skulle göra hemma – då blir man besviken. Alla som haft en svårlastad häst vet vilken vinst det kan kännas som när lastningen gått bra – och det ÄR det ju också. Nästa stora mål är kanske att få till en fin framridning och att hästen haft en bra upplevelse av tävlingen. Eller är vinsten snarare att man själv som ryttare varit ett bra stöd för sin häst och inte påverkat den med nervositet?
För det där med att behålla lugnet, hitta fokus, veta hur länge man ska rida fram – det är saker som man också behöver öva på. Med det här tankesättet kan det ta en himla tid och många tävlingsresor innan målet är att få rida först på en prisutdelning. Kanske är det mest det jag saknar i dagens hästtävlingsvärld – att det TAR tid och att det är RESAN som är målet, som en känd poet sa.
Iduns och Indor Krys resa till SM innebar både förluster och vinster – men mest det senare. Idun lärde sig att hantera sina nerver kring tävling och utvecklades i sin ridning och fick en fin runda på Björbäcks fina gräsbana (gräsbana – en fullständig nyhet för Indor som han hade behövt träna på). Det blev ett brons men vinsten hade vi definierat innan – att kvala till SM och rida där. Och att ha roligt och lära sig på vägen. Någon skulle kalla placeringen en tredjeplats. För oss var det en vinst!
