Ett nederlag?

När "förlorar" man mot hästen? Är det förresten en kamp? Eller mera ett samarbete?
 
Jag tänkte på det när jag red ut på Aska i förra veckan. Vi skrittade iväg upp mot nya huset, och jag tänkte att vi skulle kunna fortsätta upp längs den gamla vägen. En del av brädhögarna som blockerat var borta, så det fanns plats för en häst. Ella och Hangvar hade ridit där några dagar tidigare.
 
Aska tittade med stora ögon på vad som hänt i hennes gamla hage. Hon hade sett huset på håll, men inte varit hela vägen fram. Nåja, det bekymrade inte henne så värst.
Men hon stannade och tittade när en grön pressening över byggmaterial "andades" i vinden. Den böljade på ett sätt som gjorde Aska misstänksam. Även plasten över brädorna längre fram fladdrade lite i vinden.
Efter en kort betänketid gick hon med på att fortsätta. Hon stannade en gång till vid en ny kraftigare vindpust när vi var nära. Men hon fortsatte snart och fick beröm.
 
Vi hade börjat gå i den trånga passagen mellan brädorna och sprängstenen när hoven sjönk i den mjuka marken. Hon backade snabbt tillbaka. Vi provade en gång till, med samma resultat.
 
Jag bestämde mig för att sitta av. Jag gick före och hon traskade snällt efter förbi plast, brädor och över mjuk mark.
Vid grindstolparna en bit bort satt jag upp igen. Hon stod blickstilla - som alltid - och det var inga problem att komma i sadeln igen.
 
Jag tänkte att för att få en häst att lyda krävs två saker: trygghet eller förtroende att våga göra det och så vilja eller motivation. Det går inte med bara det ena.
 
Aska hade nog haft viljan att lyda - hon visste vad jag bad henne om. Men hon vågade inte. Jag kunde ha väntat ut henne längre. Jag kunde ha provat igen, och kanske fått fler misslyckade försök, där hon kunde ha blivit mer rädd om hon råkat backa in i saker.
 
Så jag valde att hjälpa henne. Att ganska snabbt visa att det visst gick att gå där, och att det var säkert.
 
Det var inget nederlag. Det var en bit på vägen mot att bli bättre och att bygga på tilliten lite mer. Jag hade gjort det lite lättare (efter att ha börjat lite för svårt) och vi klarade det.
 
Varje gång vi lyckas blir det bättre. Varje gång hon känner sig nöjd och blir belönad ökar motivationen (om jag lyckas förmedla det). Det är ingen kamp. Det är en resa mot att bli bättre tillsammans.
 
3 kommentarer